"Det här påminner om riddartiden," sade han, "då vi män hade för sed att sitta så här vid våra hjertans herskarinnors fötter."
"Nu herskar kvinnan inte mer öfver era hjertan, och derför har ni lagt af den seden."
"Inte derför. Det har skett till följd af kvinnans vilja. En sådan här lycka få vi nu mer endast af en slump. Också nu måste jag genast stiga upp, så snart härfvan är slut."
"Naturligtvis, eftersom jag inte är ert hjertas herskarinna."
"Hur kan ni veta det?"
"Nå —" Alma rodnade och ämnade först bli allvarsam; men snart smålog hon åter. "Den der ställningen från riddartiden tyckes föra med sig äfven andra af riddartidens seder."
"Nemligen?"
"Galanteriet."
"Galanteriet är den enda form, i hvilken den naturliga känslan kan framträda i våra dagar."
John och Lagander lågo utsträckta i gräset under träden. Lagander läste en bok, eller rättare, han bläddrade endast i den. John råkade vända sin blick mot verandan. En liten, knapt märkbar rynka bildade sig mellan hans ögonbryn; han drog sig längre bort och vände sig åt annat håll. Myggorna lemnade dem ingen ro. John slog ihjäl några, men tröttnade snart derpå, då alltid nya kommo i deras ställe. För att få ro utbredde han det stora Dagbladet öfver sitt ansigte.