"Och du visste, att han skulle komma ånyo för att öfvertala mig att samtycka till förslaget?"
Almas öron blefvo röda, men hon sade ingenting, utan fortfor att sy på det ifrigaste.
"Visste du det, Alma?"
"Ja," ljöd det slutligen sakta från hennes läppar.
En stund var nu också John tyst.
"Det skulle varit bättre," sade han sedan med beklämd stämma, "om du uppriktigt och öppet hade talat om det för mig."
Alma kunde just ingenting svara, men hon plågades, der hon satt, och sökte ifrigt någon orsak att aflägsna sig.
"Det är sant, Arvis lexor —."
Hon steg upp och vecklade ihop sitt arbete. John lät henne gå.
När hon återkom från lustfärden, var Alma gladare och lifligare än någonsin. Hon spelade och sjöng, lekte med barnen och stälde upp möblerna i ny gruppering. På allt sätt försökte hon vara John till nöjes och gjorde honom allt emellanåt små tjenster. John lade märke till, att hon var likasom föryngrad.