"Hvarför ligger du här?" frågade John, då han kom in.
Alma svarade ingenting.
"Är du sjuk?"
"Nej."
"Din panna är alldeles fuktig. Blef det för varmt i sängkammarn?"
"Ja."
Hon lade hufvudet på dynan och hoppades, att John skulle gå i sitt rum. Han föreföll så främmande, så fullkomligt främmande. Och hans hand, som han tryckte mot hennes panna, kändes så ovant kylig. Hon skakades af en rysning.
"De elda för sent på kvällarna. Deraf kommer det sig. Men lägg dig nu ändå i din säng. Der är i alla fall bättre."
Alma gjorde så. Hon stängde dörrarna och kröp ihop under täcket, liksom för att dölja sig för hela verldens ögon. Och nu brast hon omsider i gråt och grät så häftigt, att hela kroppen skakade. Dynan och lakanet genomblöttes af hennes tårar, håret föll ner i långa lockar och klibbade sig vid den fuktiga pannan.
Hon grät så länge, tills ögonen ej mer gåfvo några tårar och trakten under bröstet kändes alldeles tom. Hennes kropp skakades ej mer och pulsarna bultade ej. Hon låg stilla som en död; det var knapt märkbart att hon andades.