— Bara en helt liten stund.

Hellu satte sig på sin förra plats och modren begaf sig ut i staden. Det blef en sådan tomhet och hjelplöshet i rummet, så snart hon hade stängt dörren efter sig. Hellu vaggade med båda händerna, för att vaggan skulle få en jemn rörelse. Och oafvändt såg hon på Annis ansigte, färdig att genast börja sjunga, om hon det minsta öppnade på ögonlocken. Gossarne voro någorlunda tysta. Allt tycktes gå väl.

Mari hade emellertid hunnit till porten och började gå nedåt gatan. Hon hade lång väg, ty de bodde långt borta i utkanten af staden. Först gick hon som i sömnen. Hon förmådde ej tänka något, och hon hade inte mer ens den minsta gnista af hopp. Man måste ändå försöka till det sista, det fattade hon dock ännu nästan instinktmässigt.

Hon gick och gick. Vägen föreföll längre än vanligt. Hennes krafter voro svaga. Nu först kom hon att tänka på, att hon borde hafva ätit en bit bröd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade dessutom allt emellan sugit det tomma bröstet, mera af oro än af hunger. Derför var hon också nu så kraftlös, att hon knapt ville hållas uppe.

Slutligen hann hon ändå fram till kamrerns gård. På den ut till gatan nående stentrappan var det beqvämt att sitta och hvila. Just här hade hon förr som ung tjenat i många Herrans år. Huru tiderna hade förändrats sedan dess. Då var hon frisk och rask, och färdig till hvad slags arbete som helst. Hon tog i som en karl och tröttnade ej midt i arbetet. Men annat var det nu. Sorger och bekymmer, de många barnsängarna och lifvets tunga börda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna hålla ut ens hälften mot då. Kamrerskan skulle nog gerna hafva hållit henne qvar och försökte på allt sätt motarbeta hennes giftermål. Och hur väl hon visste säga på förhand, hur det skulle komma att gå. Men ingenting kunde hjelpa, gifta sig måste hon. Helt säkert var det så utsedt åt henne. Och menniskan måste ju vara nöjd med sin lott, huru hård den också kunde vara.

Det hördes röster och steg inifrån. Hon flyttade sig åt sidan, för att ej vara i vägen. Dörren öppnades och ut steg först en ung fröken och strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari kände fröken. Det var Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter hvilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn deremot var alldeles obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade med hvarandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne. Hon kände ej igen henne och helsade ej; vände sig bort och fortsatte sitt samtal med den främmande herrn. Maris läppar drogo sig till ett sorgset småleende. Hvem skulle förr en gång hafva trott, att lilla Helena på det sättet skulle gå förbi henne. Hur goda vänner de voro då! Hon satt i hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och försäkrade alltid, att hon ej höll af någon menniska så mycket, som af sin egen, kära Mari. Der såg man det nu; hon kände henne inte ens mer. Men sådan var verldens gång, och hon kunde ej förebrå Helena derför. Många tjenare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur nätt hon gick der vid herrns sida! Må han var hennes fästman, eller eljes bara en bekant.

— Gode Gud, välsigne lilla Helena, suckade Mari för sig sjelf; en
Herrens engel är hon ännu, som förr då hon var barn…

Hon kände ej mer igen henne; men var det då under? År hade gått, sedan hon sist hade sett henne, och helt säkert var hon grufligt förändrad. Hunger och brist lemna nog sina spår i ansigtet.

Hon steg åter upp för att gå vidare. Visst var hon ännu trött, men hon kunde ju ej heller ständigt bli sittande der på trappan. Och fötterna rörde sig ju ändå, när de väl kommo i gång…

I öfre våningen af ett gammalt, gulmåladt trähus bodde hon, den gamla välvilliga enkefrun, alla fattigas vän och tillflykt. Till henne gick man alltid först i nödens stund, och sällan återvände man derifrån utan tröst. Åtminstone fick man ett godt råd och ett kärleksfullt ord, om också ingenting annat. Dit stälde Mari äfven nu sina steg, ty fru Hiller visste vanligtvis bäst göra reda för fruntimmersföreningens åtgärder.