— Blef er man ensam der i rian?
— Alldeles ensam; det är just det, som mest bekymrar mig. Men vi hade intet annat råd. Från benet rinner sådant vatten, att det luktar som gift; hvem skulle då taga honom i sitt hus. Jag försökte be än den ena, än den andra dit till kamrat åt honom, men jag fick inte någon.
— Här är det nu, som biskopen bor.
Mari stälde gossen ned på marken.
— Du orkar väl redan gå in på gården, sade hon.
— Tusen tack för ert besvär. Jag kom inte ens att fråga efter ert namn.
— Holpainen heter jag.
— Jaså, Holpainen. Ja, tack ännu en gång.
— Förtjenar inte.
De skildes. Mari gick nu hastigt hemåt. Ju närmare hon kom, dess mer beklämdt blef hennes bröst. Skulle hon förmå åter igen gå och se allt detta — elände, sjukdom, nakenhet och brist. Det var som om någon makt skulle drifvit henne att hellre fly långt bort. Men de stackars barnen! Hvad skulle förestå dem? Hellu skötte der troget om Anni; hon skulle ju vara ett riktigt vilddjur, om hon hade hjerta att lemna dem. Mari fortsatte sin väg ända fram, och kände ej ens mer sin hunger och trötthet.