— Jo.
Ljudet af Holpainens röst lugnade henne. Medvetandet återvände, hon begrep att hon var tokig. Men det skulle hon inte säga åt sin man, hemligt skulle hon hålla det, hemligt så länge hon kunde.
— Du är då vaken? Hvarför slår du mig då?
— Jag hade en elak dröm. Lägg dig nu, inte skall jag slå mer.
— Är du sjuk?
— Nej. Jag har elaka drömmar.
— Välsigna dig då, kära hustru.
Holpainen lade sig åter ned bredvid henne, men vände sig nu på andra sidan för att kunna ge akt på henne.
Mari knäpte sina händer och bad halfhögt "Fader vår" och "Herrens välsignelse". Holpainen hörde, att hon bad båda rätt, ord för ord. Månne en sinnesrubbad kan dem så der, tänkte han. Hans sömn var försvunnen; han såg på sin hustru, som föreföll att vara mycket orolig. Ständigt och jemnt gjorde hon plötsliga rörelser, knypplade med sina fingrar på täcket och vände på hufvudet, liksom om hon lyssnade på något. Andedrägten var ojemn och flåsande. Kroppen skälfde.
— Du grubblar helt visst så mycket öfver vår belägenhet?