— Tack, kära Tiina Katri, och kom snart igen och trösta oss stackare.
— Jo, jo.
Tiina Katri undrade, hvad som så hade förändrat Holpainen. Han hade alltid förr förefallit hafva en hård och lugn natur, men nu var den grofva starka karlen uppskrämd som ett litet barn.
Mari satt hela dagen nästan oafbrutet vid vaggan. Anni blef allt svagare och svagare; hon orkade inte mer gråta ens och tog inte bröstet, fast hennes mun var alldeles torr. Hellu städade bort bäddarne och sopade golfvet. Gossarne sutto vid spisen och åto på de brödbitar, som sedan gårdagen ännu funnos i Hellus påse. Mari såg allt, som tilldrog sig omkring henne, aflägset som i en dröm. Ingenting gjorde något intryck på henne och hon kunde inte sysselsätta sig med någonting. Hennes hand rörde sakta vaggan, utan att hon ville det, endast af vana. Gossarne trätte allt emellan; hon orkade inte banna dem, hennes mun var som fastspikad, läpparna och tänderna hoppressade och tungan tjock. Själen var utanför kroppen, tyckte hon. Hon lefde inte mer och var inte der i rummet, och likväl visste hon, att hon lefde, visste att hon var just der, hvarest hon befann sig; visste att den der var hennes man och att de der barnen voro hennes barn. Hon förstod dessutom ännu det, att mannen oroligt betraktade henne och sörjde, att hon inte var som förut. Allt var dunkelt för hennes ögon, och likväl såg hon; det susade i hennes öron och likväl urskiljde hon deras röster. Hon önskade ingenting och längtade inte efter något. Om alla verldens skatter hade varit der framför henne, skulle hon sett på dem med likgiltighet. Men när hon kom ihog de nattliga synerna, vaknade likväl hos henne en önskan, den sista i detta lif. Hon skulle önskat att blifva sänkt i jordens sköte, djupt under mullen till den eviga hvilan. Och hon bekymrade sig inte ens öfver hvad det var, som skulle möta henne der på andra sidan grafven, ty det kunde inte vara värre, än den der nattens lidanden. Äfven detta tillstånd, att lefva så här utan själ, att vara som i sömn eller yrsel, var mycket plågsamt; gerna skulle hon utbytt äfven det mot hvilket annat som helst, men ändå inte mot de förskräckliga synerna. Om hon visste att de skulle komma, skulle hon hellre kasta sig i en vak.
Hellu stackare såg allt efter litet på henne; hon förundrade sig säkert öfver att hon ingenting sade. Hvad hade hon att säga? Ingenting, alls ingenting. Om hon hade kunnat koka kaffe; i pannan fans ännu sump, men det var redan två gånger kokadt på den, hvad för smak skulle den nu mer kunna ge? Det var bäst att Hellu gick och tiggde och skaffade hem brödbitar och sillhufvuden och kalla potäter; underligt att inte Holpainen kom ihåg att säga till derom. Hon sjelf kunde inte göra det, då munnen hade torkat fast och själen var borta.
Men Hellu förstod det af sig sjelf.
— Mamma, skall jag igen gå ut i sta'n och begära bröd?
Mari nickade. Stackars barn, om du för eviga tider skulle gå bort och slippa att se det här eländet, tänkte hon, men kunde inte få fram det.
Lilla Anni såg på henne med en ångestfull blick, liksom den, som begär hjelp, men ej kan tala om sin plåga. Hon kände på barnets händer och fötter; de voro kalla som döden. Mari upphörde att vagga, stödde sin kind mot venstra handen och armbågen mot knäet. I denna ställning såg hon på, hur lilla Anni höll på att dö.
Holpainen märkte, att det var något särskildt med barnet, och gick närmare. Han stod på andra sidan vaggan och såg, hur det lilla bröstet höjde sig tungt under de sista plågorna. Mannens sträfva ansigte skälfde; ett par tårar föllo från ögonen ner på nässidorna, men han torkade bort dem med sin breda tumme och gick åter att sätta sig vid bordet. Hela dagen sög han sin tomma pipsnugga; någon tobak fans der inte, men derifrån kom ändå en liten svedd smak, och sjelfva sugandet var dessutom redan en njutning.