Tiina Katri stack sig in och såg efter dem alla dagar. När hon hade byke, tog hon också deras kläder i tvätten. Och när Hellu råkade få stekben i staden, slog hon sönder dem och hjelpte att sätta grytan på. Nog kunde Hellu sköta om elden, men grytan var svår att få i kakelugnen och derifrån bort igen. En gång när hon skulle göra det, brände hon sin hand, och derefter vågade hon inte ens försöka. Om inte fadren var hemma eller Tiina Katri, gick hon till gårdsfolket, och alltid kom någon derifrån och hjelpte henne.
Fadren satt för det mesta framåtlutad, med hufvudet nedböjdt, och sög sin tomma pipa. Han talade inte ens så mycket som förr, men Hellu tyckte ändå, att det kändes så tryggt, då han var hemma. Hon nästan önskade, att fadren inte skulle få arbete, ty de skulle vara så rädda, om han skulle vara borta från morgon till qväll och de skulle måsta vara ensamma i rummet, när det blef skumt, ja kanske också alldeles i mörker.
Men denna önskan gick inte i fullbordan. Följande vecka gick fadren redan till jernvägsarbetet, och sedan fingo de endast se honom som hastigast vid middagstiden och sent på qvällen, kort innan de lade sig. Om morgonen var han redan borta, när de vaknade. Om söndagarne var han deremot hemma, fast han då inte orkade vara uppe; ty han var ibland så trött efter veckans hårda arbete, att han låg hela dagen.
Det fans också en annan orsak, hvarför Holpainen försökte sofva så mycket han blott kunde. Under det han arbetade, hade han inte tid eller orkade han inte tänka just mycket, men när han kom till det tomma hemmet och såg de olyckliga barnstackrarne, hvilka ledo hunger och allt slags brist, då blef hans sinne tungt, och han fruktade, att om han skulle börja sörja allt för mycket öfver lifvet, så skulle det gå med honom på samma sätt, som med Mari. Han visste derför inte bättre råd, än att somna bort från sorger och bekymmer, då han inte på annat sätt kunde skjuta dem ifrån sig.
Det ställe, der det arbetades på jernvägen, var vid Kotkakallio backe åt Harjula till. Han kunde mycket väl se trappan till det hus, der Mari var. När han rätade ut sin rygg och hvilade från arbetet med båda händerna stödda mot spaden, gingo hans blickar, äfven mot hans vilja, öfver viken och åkrarna dit bort. Ofta råkade han se, hur dörren öppnades och någon steg nedför trappan. Han kunde inte riktigt urskilja, om det var man eller qvinna, men hvad angick det honom, det var i alla fall inte Mari.
Holpainen gräfde under backsluttningen, men ofvanför voro karlar, som höggo sten. De voro alla unga och stora gyckelmakare.
— Hej, Holpainen, kom hit litet! ropade de en gång der uppifrån.
— Hvad är det? ropade Holpainen tillbaka och såg upp.
— Nå, kom nu!
Holpainen gick litet tveksamt dit till dem.