— Det här är riktigt godt, mamma, sade hon.
Det hade också gått flere veckor, sedan hon sist hade fått färskt bröd.
De hade en lång tid lefvat på hoptigda brödkanter och kalla potäter.
Derför smakade det nu så godt. Modren gaf henne ännu en bit till och bad
ställa resten i skåpet för fadrens räkning.
I det samma hördes steg ute i farstun. De trodde, att han redan kom hem. Dörren öppnades, men in steg Heikura, gårdens egare. Mari kände, hur blodet rusade upp i hennes kinder. Hon anade något ondt.
— God morgon! sade Heikura.
— God morgon! svarade Mari.
— Är inte Holpainen hemma heller?
— Nej. Men om ni vill sitta ner, så kommer han kanske snart.
Heikura satte sig på en stol vid bordet och rökte sin pipa. Efter en stund sade han åter:
— Det kan vara lika så godt, om jag talar med er. Vi skulle nemligen nu måsta komma på det klara med den der hyran. Nu är snart andra månaden slut, och jag har ännu inte fått en penni för den förra.
— Det har ni inte. Jag vet nog det, svarade Mari sakta.