— Huru tror du din framtid kommer att gestalta sig?
— Det vet jag inte. Ser du, därpå tänker jag aldrig. Hvartill skulle det tjäna? Man tar dagen som den kommer och njuter af ögonblicket, så ofta man kan. Om det käns svårt någongång, försöker man härda ut med det och hoppas på bättre tider.
— Men tycker du ej att lifvet med alt detta är ohyggligt tomt och otillfredsställande?
— Hvad mer? Hon skrattade till. Jag afundas inte i något fall de människor, hvilka anse sig vara samhällets stödjepelare.
Återigen fick jag ej fram ett ord.
— Nå Lisi? frågade hon småleende.
— Hvad då?
— Jag väntade att mina afslöjanden skulle åstadkomma en storartad effekt. Men du sitter blott helt kall och oberörd.
— Hvarken kall eller oberörd, Agnes.
— Men du svimmar ju inte och blir inte häller rasande. På sin höjd litet förbluffad.