Fanny kom. Fru Ahlholm böjde sig öfver bordet och hviskade så att alla hörde:
— Lämna du spelningen till litet senare och gå och tala med doktor
Broberg igen. Inte vet du när du en annan gång träffar honom.
Hon drog sig tillbaka, skrattade och blinkade hemlighetsfullt med ögonen. De andra fruarna logo förnöjdt, och af deras uppsyn märktes att de nog förstodo hvad fru Ahlholm åsyftade och att de af fullaste hjärta instämde.
Men Fanny rodnade och blef så förlägen, att hon icke viste hvad hon skulle göra.
— Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet. Doktor Sprooper vill nog gärna prata med dig.
— Han bad mig just spela! fick Fanny fram.
— Jaså, bad han? Nå det var en annan sak, nog måste du ju spela då, eftersom han bedt. Och spela nu riktigt vackert, ropade modern efter henne.
Hon spelade utantill några mindre stycken, hvilka ingen hörde på. Doktor Broberg försökte till en början göra det, men han måste snart afstå, ty samtalet, gick så länge musiken varade, i ett enda högljudt sorl, hvilket öfverröstade den fullkomligt. Först när musiken upphörde, tystnade äfven sorlet för ett ögonblick, och alla vände sig till Fanny för att tacka henne.
Fru Ahlholm vinkade henne till sig.
— Ser du nu — herrarna sitta redan omkring toddybordet, och inte lära de bege sig därifrån i hast. Hvad var det jag sade nyss? Du skulle bara ha trott mig.