Fanny begrep nog den egentliga orsaken härtill och bönföll hos fadern att han icke någonsin mera skulle förnya inbjudningen.
— Jag kommer inte in, pappa, då här äro ungherrar, jag kommer bestämdt icke in. Jag skäms så förfärligt, när pappa alltid talar på det där sättet.
— Kantänka nu! Jag skulle kanske inte få skaffa man åt min dotter.
— Jag bryr mig inte om man. Jag gifter mig aldrig.
— I det fallet gifter jag bort dig med våld. — Du skulle kantänka inte gifta dig! Alt skall man höra. Men så säga ju flickorna alltid. Och ändå vilja de så gärna.
— Det säger jag att inte blir du någon gammalpiga, föll modern ifrigt in.
— Om pappa hälst skulle lofva att aldrig mera bjuda doktor Broberg hit.
Lofvar pappa?
— Nej, det gör jag visst inte.
— Snälla pappa —! Inte lönar det sig ju i alla fall. Han bryr sig inte om mig — och jag bryr mig inte om honom.
— Visst bryr han sig om dig, det skall du få se. Och du skulle inte bry dig om honom? Om en doktor! Väntar du kanske på en grefve?