Redan här är motsatsen något annat än den mellan två slags natur. Det är de finsktalandes och de svensktalandes olika sätt att förnimma, som ställas mot hvarandra.
I följande samling namnger han den trakt, som han känner vara sin egen. Till Nyland heter programdikten. Den är en dikt till Nylands jord och en sång om dess folk.
Han ser i människorna, hvilka bygga i Nylands svenska trakter, det folk i folket, som är hans. Det består af flera olika lager, och allas tillvaro är icke lika lätt. De finnas, hvilka trampa den nyländska jorden med tyngre fjät än andra, hvilkas tanke är mera bunden, hvilkas sinne är mindre fritt.
Denna syn på saken hade sin allmänna förutsättning i den sociala rättfärdighetskänsla som Mörne äger. Den särskilda impulsen gaf den politiska ställningen efter 1899. De, som icke äro fria, heter det i Mörnes dikt, förmå icke taga del i frihetskampen. Och så lät han dikten utmynna i den yrkan på en frigörelse af de bundne, hvilken han gaf denna form:
Gif plats för den nya tid,
som kommer med röda fanor — — —
Här ha vi ett af de första uttrycken för åskådningen, som möter i den socialistiska diktsamlingen Ny tid.
Det är tillika det tidiga uppslaget till en del af idédiskussionen i Den svenska jorden.
Men blott till en del af denna diskussion. Frågan om besuttna och obesuttna står icke i dess centrum. Den är med, försåvidt som Mörne låter oss se t.ex. hur torparna på Elofsnäs drifvas ut i förskingringen vid godsets försäljning för att öka deras antal, hvilka bilda den stora massan af lottlösa, hemlösa. Och försåvidt som Mörne låter oss ana, att socialismen för människor, hvilka icke äro vana att umgås med idéer, kan betyda den befriande idé, som lyfter dem ur hvardagen och ger fart åt en tanke som var ovan att röra sig, och skapar rymd kring en tillvaro, hvars horisont slöt sig alltför snäft kring dem.
Problemställningen bygger på den motsats, som skymtade i Två toner, och det är frågan om inlandets eröfringståg mot kustlandet, som Mörne gestaltar i sin novell.