Claude gifter sig med Dora Austell, dotter till en fattig änkegrefvinna. Hon älskar sin man för hans vackra ögons, sköna lockars och kraftigt skurna hakas skull. Om en tid gör hon emellertid den fruktansvärda upptäckten, att Claudes romantiska yttre döljer en själ som är idel prosa och, mer än så, en ganska vulgär prosa. Han är absolut otadlig, en fulländad gentleman. Men han saknar något: hans syn på lifvet förråder den födda medelklassvarelsens alltför summariska uppfattning. Han lider t.ex. en fullständig brist på konstsinne; detta bevisar, att förfiningen inte gått honom i bloden. Claude är ohjälpligt en första generationens man.
Dora och hennes make stå på grund af detta inför en högst allvarlig kris i sitt äktenskap, dock, hon får tillfälle att göra den upptäckten, att han äger en karaktärens och hjärtats kultur, om han också saknar den ärfda förfining som genomtränger hela väsendet. Han gör utan ostentation och på ett finkänsligt sätt hvad han utan lång begrundan finner vara det rätta i en viss, kinkig kasus. Och Dora säger sig, att den sanne gentlemannen är den, som i lifvets alla skiften på samma, alltid naturliga och otvungna sätt förverkligar en rättlinig karaktär, och att det inte är så farligt om han saknar sinne för Venedigs skönhet och ibland något vulgärt säger »kvinns» i stället för »dam». Skådespelet af det förträffliga paret Osborne i all dess godmodighet och välvilja hjälper henne att komma till detta resultat; bekantskapen med en gammal brumbjörn, som med elaka sarkasmer försöker dölja att han äger ett känsligt hjärta — ett ovanligt fall — bekräftar riktigheten.
Dessa illustrationer behöfdes, ty tendensen har nog inte bragts till åskådlighet, försåvidt som den skulle få uttryck i hennes förhållande till mannen. Här har Benson visat prof på den särskilda valhändthet, som plägar utmärka författarne ur denna kategori när de framställa en tes. Det är vanligt i deras böcker, att tanken icke förmår ge sig själf, d.ä. stiga ur verkets alla ord och händelser som det totalintryck, hvilket i form af ett — inte af författaren, men af läsaren affattadt — tänkespråk sammanfattar verkets mening.
28. 11. 15.
[ EDWARD BULWER LYTTON.]
Edward Bulwer Lytton: Zanoni. Roman. (Berömda böcker 52-53.) Björck & Börjesson, Stockholm.
Bulwer Lytton var Thackerays och Dickens’ samtida, men kommer man att tänka på det när man läser hans romaner, så beror det främst på kontrastverkan. Ett tidigare skedes anda besjälar hans diktning.
Han var emellertid en klok man, och han förblef inte blind för det faktum, att Dickens’, Thackerays, Jane Austens böcker ryckte med sig läsarna genom egenskaper, som hans egna hade saknat. Och då han också var en skicklig man, så beredde det honom inga svårigheter att följa med: äfven där tidens smak inte var Bulwer Lyttons. Han var på modet så länge han lefde.
Men han förlorade redan under sina välmaktsdagar den vittra publikens öra. Han blef redan ganska tidigt en den stora publikens författare. Thackeray gick illa åt honom, och det är något så när säkert att det var Tennyson, som var upphofsman till det ryktbara epigram i Punch, i hvilket Bulwer Lytton grymt förliknades vid ett »lejon i papiljotter».
Denna bild ger sina antydningar om det, som var Bulwer Lyttons svaghet och blef hans öde. Vi sammanfatta en hel betraktelse om vi säga, att hans roman är romanesk, att författaren är romantiskt utsökt och förnämt fantasifull i en tid, då dikten närmat sig hvardagens verklighet.