Hörnfelt är berättelsen om en stockholmsgrabb, som försöker sig som kontorist i fädernestaden, emigrerar till Amerika, sliter ondt i Chicago, återvänder till hemlandet och blir direktör och rentier, för att därpå flacka Europa rundt på bantåg. Det är nästan punkt för punkt händelsernas gång i Bendel-cykeln. Öfverensstämmelserna gå i detalj: så är t.ex. Johan Hörnfelts barndomsmiljö densamma som Helge Bendels. Med Hörnfelt har Berger gifvit en kortfattad repetitionskurs i Bendels historia till bruk för dem, som inte ha tid för den vidlyftigare framställningen.
I Hörnfelt finnes intet, som icke funnes i Bendel-serien, och blott det som saknas gör en skillnad.
Det är det väsentliga som saknas, det fängslande som är borta. Stockholmsvyerna tecknas samvetsgrant, ljusreklamerna och bakgårdsparfymerna i Chicago beskrifvas med omsorg, reskoffertar karakteriseras, kläder studeras och analyseras, och vi få lyssna till den hotellportiervolapük hvars talande bereder rentier Hörnfelt en af de få vällusterna i hans trista lyxtrainstillvaro. Ett par små ansatser till humor förekomma. En och annan vacker stämning finnes, fylld af den resignerade uppgifvelsen hos en människa, som inte kan kvarhålla något, därför att hon lefver i intrycken, hvilka strömma emot henne och glida bort.
Men detta allt har inte gestaltats. Det har inte heller af sig själft blifvit till något, och ur den tragiska död af vällefnad, som på sistone ändar rentier Hörnfelts på pröfningar rika lefnad, ger sig inte ens ett komiskt intryck.
Tragikomiken låg på lur i stoffet, ironien låg och väntade i uppställningen — ett par tag har författaren lockat fram dem. Men han har blott sporadiskt förverkligat dessa impulser. Var John Claudius’ äfventyr den oafsiktliga parodien på Henning Bergers impressionistiska berättarteknik, så ger Hörnfelt frånsidan af hans stämningsmåleri — det grunda, det flacka i en känslighet, som f.n. mer än till hälften har förtärt sig själf och i detta nu således tyckes på god väg att förtorka.
11. 3. 16.
[ NANNY CEDERCREUTZ.]
Nanny Cedercreutz: Från alp och hav. — Söderström & C:o, Helsingfors.
Det är inte de vanliga reseskisserna friherrinnan Cedercreutz sammanställt i sin bok. Af Bædeker-draget förmärkes knappt ett spår. Författarinnan har inte katalogiserat den schweiziska alpvärldens berömda naturskönheter, och fåfängt se vi oss om efter en förteckning öfver de bekanta ting af olika slag, som möta resenären vid Rivieran.
Saken är den, att författarinnan har sin särskilda utgångspunkt. Hon är framför allt en passionerad blomsterforskare, en utomordentligt hängifven örtdyrkare. Världen är för henne en botanisk trädgård, och med välbehag — med vällust, om jag så vågar säga — läser hon namnen på blomsterpinnarnas latinska etiketter. De äro för henne de ljufligaste af poem. Med en respektfull häpnad, som efter hand öfvergår i sympatetisk beundran, iakttaga vi författarinnans lärdom och lyssna vi till facktermernas mystiska klang. »Jag bugar mig inför Euphorbia dendroides, Europas märkligaste euphorbia-art», säger hon. Ja, hvad kunna vi annat göra? Vi buga oss i vår tur.