Orden »klagoskrin», »stön» och »suckar», »vefylld trängtan» och »beständig trånad» äro favorituttryck särskildt under detta skede. I en räcka sonetter med öfverskriften Dödens lof firas döden som den makt, hvilken förlossar de kvalfyllda själarna och skänker dem den åtrådda gemenskapen med Idéen. I andra sonetter, t.ex. Kontemplation, samlar han i brinnande och ångestfyllda vers de bundna väsendenas lidelsefulla rop på den frihet och klarhet, som de endast ana men icke skåda. Naturen vrider sig i en oaflåtlig vånda, och denna smärtsamma vånda är också hans:
ÅTERLÖSNING.
O, röster ropande ur vind och lund!
Er sång, som bräddad tycks med smärtors råga,
mig gaf en kvalfylld sömn i nattlig stund,
och då lik min mig syntes eder plåga.
O, skymningstyngda sång ur varats grund,
i dig de stumma tingens väsen låga.
Gåtfulla, höga hymn, är du en fråga,
ett stön — ett klagoskri ur världens rund?