Man behöfver inte känna symbolism och dekadens från andra länder för att se hvart det bär. Castro fäktar som en ursinnig för att få tag i de nya förnimmelserna och de ohörda orden. — I formsköna dikter, svällande och pösande som snömos, firar han »den förfärliga månen, den hemlighetsfulla ödesdigra stjärnan med de vackra händerna». Han uppvaktar en »gåtfull» kvinna, som på hans passionerade begäran om ett svar afslöjar sin föraktmättade och lidelsefulla själ i orden: »Jag skulle önska att lefva vid Nordpolen, i ett drifhus af kristall»... Han dyrkar rara växter, t.ex. »polarblomman», som han placerar »mellan tvenne lampor, af hvilka den till höger har en röd och den till vänster en azurfärgad glob». Och när han gör erotisk poesi, är det framför allt den älskade kroppens marmorkalla och likfärgade hud, som eggar honom.
Man har anknytningen nära till hands: d’Annunzio, Huysmans; ej heller behöfver man tveka om grunden under det hela. Att »uttrycka nya sensationer» är en gång för alla ingen småsak, emedan »sensationerna» för det mesta äro gamla som gatan och t.o.m. ännu äldre. Att uttrycka en »ny» sensation kan i själfva verket endast bli att ge ett våldsammare uttryck åt en gammal och bekant. Metoden måste således i största allmänhet helt enkelt bli att öfverdrifva: sensationerna styras ut i främmande regioners färger, omskrifvas i prunkande bilder etc. — resultatet är exotism, symbolism, dekadens, hvilket allt åter blott är de olika sidorna af den samma sak, den nyromantiska trånad, hvars väsen är att förkläda hvardagens händelser och stämningar i ett maskeradupptågs brokiga och för det mesta mer eller mindre skrikande prakt.
På karnevalsvimlets berusning för alla sinnen följer som det oundvikliga resultatet ledan. Man ser sig om efter något annat. »Min hy skall förlora sin färg af död», säger i en af dikterna den sfinxmässiga hjältinnan, »och skälfvande af lidelse skall jag skrida dig till möte, som fordom i legenden drottningen af Saba vandrade mot Salomo.» Efter ett mellanspel af litterär katolicism i noggrann öfverensstämmelse med berömda mönster återupptar Castro det anslag han hade berört i den citerade dikten, och i drottningen af Saba och hennes kärlek till den judiske konungen förkroppsligar han sig själf och sin trängtan bort ur de artificiella paradisen, hvilkas fröjder han alltför länge njutit.
Dramat Belkiss, drottning af Saba, Axum och Hymiar — man ser redan i titeln poetens förkärlek för de sköna termerna — fogar ytterligare ett par namn till förteckningen öfver hans mästare. Mæterlinck har levererat mycket af formen för detta teaterepos. Flaubert har stått till tjänst med en god del af rekvisita. Den helige Antonius och Salammbô gå båda två igen. Och med citat ur d’Annunzios sonetter af typen Animal triste kunde man i några rader sammanfatta innehållet, som är ledan efter njutningen.
Det som är Castros egendom i denna på reminiscenser rika dikt, är den öfvermåttan energiska tonen. De sällsyntaste plantor, de märkvärdigaste ädelstenar, de mörkaste rysningar och de ovanligaste gudar förevisas och beskrifvas med en outtröttlig ifver.
Belkiss förtäres af en omättlig passion, lidelsen för kung Salomo. Hon når också till sist den med så starka färger skildrade lyckan att slutas i Salomos armar och hvila vid hans hjärta. »Men hennes oro stillades ej. Hon upplefde aldrig mera ett ögonblick af glädje. Hennes hjärta fylldes till bräddarna af sorg: det var som om hon i sitt eget väsen hade upptagit alla mänskliga väsens ve.» Och den på en gång banala och spetsfundiga moralen blir denna: förtärda af sin längtan, sträfva människorna mot lyckan: för att finna blott den besvikelse, som är att se sina begär tillfredsställda och samtidigt känna omöjligheten att finna nya begär utmanande en ny tillfredsställelse.
Det lilla dramat är, med sin pompösa hållning och sin uppstyltade slutledning, en ganska löjlig historia. Men de långa, melodiöst flytande replikerna dölja ofta en vacker och melankolisk poesi, som alls ej lider af kontrasten med det forceradt litterära i diktionen. När allt kommer omkring beror detta kanske därpå, att det, som förefaller oss att vara en skrattretande bombasm, på nog så många punkter är blott det otvungna uttrycket för ett folklynne, som har så mycket mera lefvande fart än vårt.
Förnäm är Castro trots sina distingerade later och sin valda ordbok ej. Quental har oändligt mycket mera af den födde ädlingens afvisande hållning i sin svårtillgängliga, höga poesi. Eugenio de Castro talar till den litterära publik, för hvilken Mallarmé eller Mæterlinck är det utsökta sista ordet...
7. 9. 06.