Romaine Mirmault är ännu midt inne i detta äfventyr à la Stendhal, då hon mottar ett telegram med den lakoniska underrättelsen, att Pierre de Claircy skjutit sig. Något af hennes väninnas förtviflan skälfver ännu inom henne, då hon genom budskapet om Claircys död plötsligt ser sig själf försatt i samma grymma belägenhet.
Här börjar, sedan anekdoten nått sin point genom Claircys död, själfva romanen försåvidt den handlar om titelfiguren. — Romaine Mirmault ryggar med hela sitt unga och starka väsen tillbaka för tanken att dela furstinnan Alvanzis öde och att förlora sig i själfförebråelser, ångest och en beständig skräck. Det blir till en början en känsla af agg mot den döde: han oroade henne i lifvet, han förföljer henne i döden. I sanning, han har inte varit hänsynsfull emot henne! Hon försvarade sig mot den lefvande, hon har nu att försvara sig mot den döde, och hur mycket mera kräfver inte en sådan kamp. Den stora faran är, att hennes känsla kan komma att upprätta ett samband mellan henne själf och Claircys gärning. Och hon pålägger därför sin känsla och sin tanke en ytterst sträng disciplin. Hon tvingar sig att klart, kallt, utan vekhet och svaghet betrakta och bedöma sitt förhållande till Claircy, hon analyserar sina ord och handlingar, och hon bevisar för sig själf, klart och tydligt, att hon är utan skuld, och att Claircys död var en fatal tillfällighet. Hennes själfbevarelsedrift tyckes afgå med seger, Romaine Mirmaults kloka ande och tuktade känsla tyckas föra henne öfver det inträffade.
Den fasta punkten i bevisföringen var det argumentet, att hon icke besvarat Claircys känsla: han hade inte dödat sig om hon gifvit vika, det är visserligen sant, men kunde hon rå för att hon inte älskade honom? var hon skyldig att »offra sin heder» endast därför, att han bad henne om det? rådde hon för, att hon inte var »skapad för kärleken»? Detta allt var inte hennes fel; det var inte hennes skyldighet att foga sig efter en mans begär blott därför, att det tillfälligtvis och utan hennes förvållande råkat utkora just henne till sitt föremål. Således måste skuldfrågan förnekas.
Men när hon på detta sätt punkt för punkt gick igenom händelserna under det förflutna halfåret, och när hon fördjupade sig i sig själf, gjorde hon en upptäckt.
Hon hade inte under sin halft vegetativa tillvaro i den österländska staden haft någon anledning att på allvar sysselsätta sig med frågan om sin egen daning. Ingenting hade händt, dagarna hade kommit och gått, sakta glidande emot henne, långsamt förrinnande. Hon lär nu oväntadt känna en ny Romaine Mirmault, inte mindre »skapad för kärleken» än andra kvinnor. Hon trodde, att det blott var en naturlig själfbevarelsedrift, som förmådde henne att så ingående sysselsätta sig med det passerade, och att hennes enda syfte var att bli fri och nå ut ur skuggan, som Claircys död kastat öfver hennes lif. Hon finner nu, allteftersom hon tränger djupare in i sig själf, att det är en helt annan instinkt som förmår henne att så oaflåtligt sysselsätta sig med den bedröfliga affären. Hon upptäcker, att hon älskar Claircy, att hon gjort det nästan ända från första stunden de möttes, och att endast hennes okunnighet om sin egen natur hade hindrat henne att förstå detta. Men härmed faller hela bevisföringen för hennes oskuld till intet. Då hon vägrade att tillhöra Claircy, begick hon tvärtom ett dubbelt brott: mot honom och mot sig själf. Hans död är hennes verk. Och så kommer således Romaine Mirmaults lif att bli den långa botgöringen för en dubbel förbrytelse.
Innan romanen på detta sätt till sist blir en berättelse om M:me Romaine Mirmault, rör den sig om Pierre de Claircy. Denne yngling tillhör den nya släkt som odlar sporten med engelskt allvar, som dyrkar »energien» och bekänner det »aktiva lifvets» evangelium. Pierre de Claircy talar om nödvändigheten att låta tillvaron bli en följd af »heroiska» dåd i både stort och smått. Han föraktar den känslans och viljans, den fosterlandskärlekens och konstsinnets uppmjukning och förslappning, som Adolphe Séché beskrifver i sin bok Le désarroi de la conscience française. Han bekänner det misstroende till det sterila förnuftet, som »Agathon» så lifligt anbefaller i sin programskrift Les jeunes gens d’aujourd’hui. Han lifvas i stället af denna »orgueil physique», som Etienne Rey förhärligat i sin bok La renaissance de l’orgueil francais.
D.v.s. — sådan ter sig den unge Claircy i samtalen vid frukostbordet. Han försäkrar vid sådana tillfällen, att han för sin del inte vet af den konflikt mellan tanke och handling och den fruktan för tillvaron, hvilka förlamat tidigare generationer. Detta drag framhäfves till yttermera visso genom kontrastverkan: Pierres äldre broder André döljer under sin mask af kylig högdragenhet en radikal brist på energi; han saknar fullständigt sinnet för betydelsen af »handlingens moral». André de Claircys förhållande till lifvet är helt och hållet passivt. Han är från början en resignerad. På samma sida som han, ytterligare förstärkande antitesens verkan, står M. Antoine Claveret. Denne herre på c. 60 år tillhör den generation som upplefde 1870-års händelser. Han är den förkroppsligade besvikelsen, den inkarnerade kompromissen. Herr Claverets passionerade dröm har ända från barnsben varit att resa. Han har emellertid knappast varit utanför Paris. Han har nöjt sig med att frekventera Jardin des Plantes och att frossa af imaginära resor, under hvilka han upplefver de sällsammaste äfventyr och ger prof på det mest tygellösa mod. Å ena sidan således dyrkaren af energi och handling, å andra sidan två män af hvilka den ene brunnit af en verksamhetslust som icke blifvit tillfredsställd, medan den andre aldrig ens erfarit något bestämdt och afgörande behof att handla.
I liflig spänning räknar nu läsaren, efter denna exposéens karakteristik af Pierre de Claircy, med möjligheten att romanen blir en bok om den moderna franska ungdomen eller något i den stilen. Det befinnes att denna sida af saken blott får en u nderordnad betydelse. Hela den framställning af Pierre de Claircys stämnings- och tankevärld, som tyckes förbereda en sådan psykologisk tidsskildring, ledes in i en fåra som blir allt trängre och trängre. — På följande sätt ter sig nämligen upplösningen för hans vidkommande. Jag är förälskad, säger Claircy, och Romaine Mirmault vill inte veta af mig — skulle jag således tilläfventyrs alls inte äga den berömda viljekraften och energien!? Detta är hvad han vill utröna, när han försöker taga Romaine Mirmault med våld. Vinner jag, resonerar han — han resonerar inte ogärna, det är ett fatalt symptom — så är jag den starke mannen, förlorar jag så har min energi o.s.v. blott varit ett själfbedrägeri. Han förlorar. Han har lidit ett nederlag, som afslöjar honom i hans egna ögon som svag och obeslutsam. Pierre de Claircy ser sig om efter någon lämplig heroisk handling, ägnad att skänka honom upprättelse och stärka hans vacklande tilltro till sig själf och hans tro på lifvet, och denna handling finner han i själfmordet.
Romaine Mirmault, som såg ut att arta sig till en tidsskildring, har således när allt kommer omkring blifvit en erotisk roman. Trefliga äro i hvarje fall de antydningar på den förra linjen, som ges när Pierre de Claircy är på tapeten; af mycken finhet och mycket intresse äro de sidor som ägnats Romaine Mirmaults erotiska jags alltför sena uppvaknande till medvetet lif. Det hela berättas på det angenäma, lättlöpande och facila sätt, som utmärker Régniers romaner.
Det är allt så facilt och så tvångslöst, och allt är emellertid särdeles artificiellt. Romaine Mirmault har en gång varit intagen af André, hon öfverflyttar nu sin känsla på den yngre brodern. André har fordom älskat Romaine Mirmault, han har aldrig upphört att älska henne, och när den yngre brodern reder sig att eröfra henne, så förskaffar detta honom en hemlig tillfredsställelse: han har den mystiska förnimmelsen att han på detta sätt i alla fall strängt taget kommer att äga henne. Herr Claveret har älskat m:me de Claircy, och han betraktar sig som en far för André och Pierre. O.s.v. Les amants singuliers heter en af Régniers böcker, och till den singuliära sorten hör väl också för det mesta personalen i denna bok. Hos bifigurerna stegras draget till bisarreri, det blir fixa idéer och manier. Claveret, Vrancourt, fröknarna de Gerdières äro maniakaliska företeelser af det slag Henri de Régnier älskar att presentera.