Den starkt brutna linje, långs hvilken Zadig rör sig, tecknas i 21 korta kapitel, af hvilka de flesta ha karaktären af en liten novellett eller en anekdot. I några af dem möta motiv, väl bekanta ur världslitteraturen — så t.ex. varierar historien om Zadigs första äktenskap temat Matronan från Efesus, hvilket professor Crohns som bekant gjort till föremål för lärda forskarmödor. Och i berättelsen om huru Zadig identifierade »drottningens aktningsvärda hynda» och »kungens heliga häst» ha vi en parafras på en fransk öfversättning af en italiensk bearbetning af en österländsk novell. Men ju bättre vi känna underlagen, dess lifligare sentera vi Voltaires affattning, och i synnerhet allt hvad den eger af lätthet (som man sade på den tiden), af spänstighet och klarhet. Ironien, som är Voltaires viktigaste retoriska medel, är ännu i Zadig egendomligt ljus och intagande, den fladdrar och skimrar, den har föga eller intet af den hvasshet, som (kunde vi säga) från och med den mot Maupertuis riktade pamfletten Diatribe du docteur Akakia ett hälft årtionde senare utmärker den: när så vara skall, och äfven däremellan.
Hvad romanen har af filosofi yppar sig i regel genom händelseförloppet, och kommentaren är så diskret som möjligt. — Zadig och hans tjänare säljas som slafvar. Tjänaren är kraftigare och betalas följaktligen högre. Men det inträffar, att Zadig får tillfälle att för sin ägare förklara ett fysikaliskt fenomen: och nu blir det Zadig som skattas högre; han vinner sin herres aktning, han når hans vänskap, blir hans kompanjon och återfår sin frihet. Detta är sättet på hvilket Voltaire, alldeles oförmärkt, inskärper hos sitt auditorium, att alla människor äro lika, att andens odling emellertid betingar ett högre värde hos individen, och att kunskapen är en makt, som bryter bojor och skapar frihet.
Det är vidare t.ex. frågan om religionen. — Sedan ett tusen femhundra år är Babylon sönderslitet af kampen mellan två sekter. Den ena anser, att man bör inträda i Mithras tempel med vänstra foten först. Den andra sekten afskyr denna uppfattning, och dess medlemmar stiga alltid in med högra foten först. Kort efter Zadigs upphöjelse till minister inträffade den stora Mithrasfesten, och alla afvaktade med spänning hur den vise unge mannen skulle förhålla sig. Zadig trädde fram till tröskeln och hoppade jämfota in i templet. Därpå tog han till ordet och bevisade i ett vältaligt anförande, att himmelens och jordens Herre, som icke ser till personen, inte heller gärna kan hysa någon särskild förkärlek för det ena eller andra benet.
Detta var frågan om religionen som yttre form. Religionen såsom lära diskuteras i ett kapitel, i hvilket uppträda representanter för en massa skilda bekännelser, en egyptier, som tillber tjuren Apis och hyllar honom genom att steka och äta honom; en kaldé, som dyrkar en fisk och anser det vara ett helgerån att äta fisk och som beskärmar sig öfver egyptiernas brist på pietet, o.s.v. Alla tvista hetsigt om sina gudars företräden, tills slutligen Zadig fäller de förlösande orden. Han får de tvistande att medge, att det inte är en viss tjur och en viss fisk deras dyrkan gäller, utan Den, som skapat alla fiskar och tjurar. Således, slutar han, äro ni alla af samma åsikt, och det är samma gud ni tillbedja. »Och allesamman omfamnade hvarandra.»
Som synes propagerar Voltaire här den ofvanför, utanför alla bekännelser stående gud, den förnuftiga princip, som han härledde ur förnuftets existens och ur universums ändamålsenlighet. Det är på denna linje romanens sens moral drages ut, och detta sker i det märkliga tjugonde kapitlet om Eremiten.
Zadig vandrar på Euphrats strand, nedtryckt af nya och ovanliga motgångar. Han möter en eremit, förtror sig åt honom och följer honom på hans vandring.
Den vördnadsvärde gamle mannen utför en serie handlingar, af hvilka den ena är mera excentrisk än den andra. — De båda vandrarne ha gästfritt mottagits i ett hus, i hvilket de sökt nattläger. I gryningen reda de sig att fortsätta sin väg. Dock, dessförinnan fattar eremiten en fackla: jag erfar, säger han åt Zadig, ett starkt behof att visa min tacksamhet mot vår ädle värd. Och så sätter han eld på huset. Litet längre fram på dagen dödar han en gosse, som visar dem vägen.
Men detta är mera än Zadig kan bära, och han riktar häftiga förebråelser mot sin vördnadsvärde följeslagare.
Medan han talar, förvandlar sig eremiten på ett sällsamt vis: hans skägg försvinner, hans drag föryngras, och fyra vackra vingar växa fram på hans rygg och skuldror.
Vet, säger han, att jag är ängeln Jesrad, nederkommen från tionde sfären för att upplysa ditt förstånd! Under ruinerna af sitt brända hus fann vår ädle välgörare en skatt, som gjorde honom till en rik man. Och hvad gossen beträffar, så vet att han, om jag inte dödat honom, om ett år hade mördat sin tant och om två år hade mördat dig!