Men doktor Martini tycktes vara en av dessa ostadiga naturer, som ombestämma sig det ena ögonblicket efter det andra.
— Ni kan höra hit om ett halvt år, sade han. Då kanske har jag arbete för er.
— Vad slags arbete?
Doktorn såg på den frågande. Han var ej van att tillfrågas av arbetssökande. Men Wolfgang såg ej fräck ut och han svarade:
— Det gäller en mycket stor försilvring.
— Tack, sade Wolfgang. Det är just min specialitet. Och hur länge skulle jag i så fall då kunna påräkna att få försilvra? Det blir väl litet längre än det här arbetet? han pekade på hyllan.
Doktor Martini hade sinne för humor.
Han skrattade och svarade:
— Å, det blir nog en månads arbete, tänker jag. Men se här, och han gav Wolfgang ett mynt, här är litet ersättning för ert besvär med batterierna. Farväl nu.
Wolfgang tog myntet, bugade och gick.