— Lyder du ej mina befallningar, skall du få göra Cramer och Martini sällskap, Mayer. Akta dig — jag ser allt och vet allt. Skynda dig ned till östra stranden och se mot havet.
Wolfgang stängde av telefonen, stoppade den på sig, iförde sig sin flygdräkt och satt snart vid Svanens ratt.
Hydroplanet lyfte sig lätt över vattnet och susade snart över Korsikas bergiga yta mot väster.
Aftonen var härlig.
Molnen hade skingrats, och natthimlen stod full av tindrande stjärnor.
Och där borta — icke fullt i zenit — glänste Mars rödare än vanligt — det föreföll Wolfgang nästan, som vore han röd av förargelse, över att hans sanna natur i denna natt skulle avslöjas för dumma, nyfikna jordbor.
Wolfgang närmade sig Salpisoön.
Han föreställde sig livligt herr Mayers känslor, där denne spejande på stranden skulle, först sakta och svagt, så starkare och starkare, höra Svanens motor larma.
Wolfgang landade emellertid lyckligt och väl, mottogs mycket vänligt av herr Mayer, ehuru denne för sig själv gång på gång upprepade:
— Besynnerligt, vad stämman är lik Fans.