Wolfgang ryste.
— Mord? frågade han.
— Nej, min bäste herre, nej, svarade Simon småleende. Thet är månge, som dör uten att de mördes. Jek låter en finkeret man avgå med döden.
— Nu förstår jag, inföll Cramer, och denne man har donerat något — också av intresse för planeten Mars?
— Ackurat, ja.
Och Simon Levison utvecklade sin plan i detalj. Det vore klart, sade han, att alla eller i alla fall de allra flesta av dem, som sysslade med frågan, vore utan pengar eller åtminstone hade behov av den varan. Och de, som ägde tillräckligt kapital förut, ville nog lika fullt få vara med om att öka sina tillgångar med lätt förvärvade penningar. Nu ville han vidtala en eller annan döende, att mot vissa fördelar för dennes efterlevande, gå med på en sådan donation. Den skulle vara ett hundra tusen mark stor och begrundas därmed, att den avlidne på sistone blivit så intresserad av Marsproblemet, att han beslutat ställa ovannämnda summa till disposition åt den, som efter prövning hade de bästa utsikterna till verklig lösning av frågan. Summan skulle utbetalas till denne, på det han måtte hava medel nog att inom den bestämda tiden lösa uppgiften tillfullo. Exekutor bleve Simon själv.
— Bravo, utbrast Wolfgang. Den planen förefaller mig utmärkt.
— Jo, svarade Simon, och så är vi färtik med våre förhantlinker. 36
Han upptog ur fickan sin lilla, trådlösa telefon, tryckte på knappen, och förde apparaten till örat.