Wolfgang ihågkom sina reflexioner helt nyligen över Levison och Cramer och tryckte ånyo vännens hand.
— Bon, du har rätt, sade han.
KAP. IV.
Den nya donationen.
Simon Levison hade resonerat alldeles riktigt. Vem i all världen skulle förmått att resa världen runt för att söka upp alla dem, som sökte lösa marsgåtan. Dessa sökare skulle nog, även om de påträffades, på det skickligaste söka dölja sitt förehavande. Helt annat var det med en ny donation — lockade av den skulle alla, som ägnade lösningen en tanke, flyga liksom insekten mot det nattliga ljuset, denna pekuniära fördel tillmötes. Offentliggjord i alla länders mest lästa tidningar — till och med gratis på grund av dess stora intresse för allmänheten samt i de astronomiska tidskrifterna skulle den nå fram till de mest avlägsna trakter över hela jordklotet, råka alla, som på något sätt redan intresserades av den stora donationen.
Hans mening med anordningen var klar nog. Han önskade veta, varifrån faran till en lösning kom — en skicklig astronom skulle engageras för 41 att genomse förslagen — och vore en verklig fara förhanden, nåväl, så finge Wolfgang Schnitler taga vandrarestaven och söka hindra den oförskämde tänkaren.
Det var ingen svår uppgift för Simon Levison att finna en döende man. Denne förklarade sig villig att underteckna donationen — vilken Levison naturligtvis i sinom tid själv skulle honorera — mot att Simon kontraktsmässigt lovade att utbetala till hans efterlevande familj, som befann sig i mycket små omständigheter, 2.000 mark om året i fem års tid.
Mycket nöjd med detta arrangement slöt den döende onämnde efter en tid sina ögon. Han hade glatt sig så över att kunna lämna något efter sig, att han nästan tillfrisknade på kuppen. Ett recidiv inträffade dock och ungefär tvenne månader efter Levisons samtal med mannen dog han.