— Se, se, sade hon och pekade upp mot en kulle, där uppe måste det vara en härlig utsikt.
Wolfgang såg i den angivna riktningen.
Det var en ås, trädbevuxen och i höstens rika färger. Längst uppe på dess krön låg ett litet, inbjudande värdshus —
En plötsligt tanke sköt igenom Wolfgang.
— Vi resa dit och vila oss ett slag, föreslog han, och då Elli nickade samtyckande, gav han chauffören order om att köra upp på kullen.
De stego ur automobilen vid värdshusets trädgårdsport och Wolfgang bjöd flickan sin arm. I det de närmade sig huset slet Elli sig lös med 96 ett utrop och skyndade tillbaka till åkdonet. Wolfgang såg förundrad efter henne.
Han såg, hur hon steg in i automobilen, böjde sig ned och upptog ett paket, med vilket hon snabbt återvände.
— Så, viktigt? undrade Wolfgang leende, betraktande paketet.
— Ja, mycket — för er.
— För mig?