— Min före detta vän Cramer och jag — hon poetiserade över en kaffekopp och blommor i Arabien och tusenskönor på himlens blåa äng och allt vad det nu var. Vi kommo då till den övertygelsen, att P. B. Z. var en kvinna — och vårt antagande har ju nu besannat sig.
— Aha, sade flickan. Stackars kvinnor. Vi få då sannerligen skulden jämt, när det talas om kaffe.
Wolfgang skrattade och läste vidare. Ellis uppsats var rätt barnsligt framställd, men just 101 därför blev den lättare förståelig, än om hon skulle hava valt de stenografiska uttrycken för doktor Martinis förklaringar. Hon hade hållit sig mera till morbroderns och Cramers ord och därför fått allt så allmänfattligt.
— Kaffekopp — kaffekopp — jaså, här är det, sade Wolfgang. Genom denna rotation blir den sega massans yta buktig, den tager formen av en konkav yta. Byttan göres tjugo meter i diameter och sättes i rotation medelst maskinkraft. När den konkava ytan danat sig beströs den med ett pulver, som är ledande för elektriciteten och därpå införes i håligheten — vilken hålighet? undrade Wolfgang.
— I den där håligheten, förstår ni.
— Nej.
— I den konkavitet, som bildas i byttan, upplyste flickan.
— Javisst — gott — införes i håligheten en lösning av ett silversalt. Elektrisk ström påsläppes och härigenom utfälles silvret på det ledande pulvret. Det äger rum samma process som vid galvanisk — vanlig — försilvring. Den konkava ytan blir efter en tid speglande blank av silver — »den underbara spegeln» är bildad i all dess konkava glans.
— Jaha, detta begriper jag, men vad vill han 102 med en konkav jättespegel? Inte kan han se Mars genom den? insköt Wolfgang.
— Just det samma sade min morbror också.