— Nej, svarade Wolfgang, jag har ännu ingen annan förklaring än den vi talade om.
— Jag har kommit att tänka på en sak, löjtnant Schnitler, sade flickan. Om nu doktor Martini behöfver en ballong captif för att kunna stiga så högt över spegeln, att han just därifrån kan se förstoringen skarpast — så följer därav, att även ni måste uppstiga till samma höjd för att se lika gott som han — har ni tänkt på det?
— Nej, sannerligen, svarade Wolfgang, i det han inom sig undrade, om ej detta resonemang i hög grad motstrede påståendet om, att kvinnan är så ologisk — i alla fall var Elli i besittning av slutledningskonstens gåva.
— Och inte torde ni heller osedd få lov att 110 placera en annan ballong captif på den lilla Salpiso ön.
— Naturligtvis icke, svarade Wolfgang. Ja, detta var förtvivlat. Så får jag låta hela den här historien fara.
— Fara? Vad menar ni. Nej, löjtnant Schnitler — men, tillade hon, jag måste säga att ni är alldeles ovanligt opraktisk.
— Ja, medgav Wolfgang, jag är nog det; jag har aldrig varit van vid att tänka själv. Alltid har jag, som den antagne rike arvingen, haft allting klart och redo för mig. Jag misstänker, att detta blir allt för invecklat för mig att reda ut.
— Nå, som bundsförvant får jag väl hjälpa er —
— Ja, det är just det, som är det förtvivlade.
— Är det? skrattade flickan.