»Å, Herre Gud! Förstår du inte, att ju närmare man kommer jordens glödande inre, 17 desto varmare blir det? Och når man en gång ett tillräckligt varmt ställe — —»
»Helvetet?» frågade ämbetsmannen.
»Nej, det finnes ej något helvete,» menade vännen. »Men når man alltså detta ställe i jordens djup, så kan ju den värme som strömmar upp genom schaktet tillgodogöras.»
»Jag begriper inte! Hvad skall man göra med värmen?»
»Men, kära bror! Du vet ju, att ånga är en stor drifkraft. Tänk dig nu Montgomerys väldiga schakt förvandladt till ett stort, nästan omätligt stort ångrör. Då förstår du nog huru detta blir en stor central för tusen och åter tusen mindre kraftstationer — och hur denna gratis kraft —.»
»Gratis — den blir väl inte gratis. Vi skola ju satsa kapital.»
»Ja, men ångan, förstår du, ångan — den kommer ju sedan upp gratis. Nu behöfves kol eller ved, men med schaktet behöfves intet bränsle. Värmen gifver jorden själf.»
»Jaha,» sade den högre ämbetsmannen. 18
Och efter en stund:
»Men detta är ju alldeles storartadt.»