NNW 41° 62’ 36” till W.»
Och då visste man ju precis, hur man hade det.
De, som fingo order att följa mr Montgomery ut på bron och åse skådespelet med de nedsusande vagnarne, kunde aldrig glömma dess skönhet. Och det var personer af de mest åtskiljda kategorier: konstnärer, vanliga storfurstar, grefvar och baroner, judar med millioner och kristna människor — samt äfven en gång, då schaktet hade nått ett mycket stort djup, en lärd professor, som hette Johan Ludvig till förnamn. 42 Detta var allt hvad man kunde uppfatta, ty Montgomery var bror med honom och sade endast Johan Ludvig, när han tilltalade honom.
Denne professor åtnöjde sig emellertid icke med att stå ute på bron och titta på eldspiralen utan han steg ned i schaktet och undersökte det noga. Han blef förresten ganska trött på försöket och nere i djupet råkade han i ett förfärligt svettbad trots att han under vägen hade aflagt det ena plagget efter det andra, och endast hade kvar 1 par skor, 1 par strumpor och 1 par byxor på sin knotiga men lärda gestalt, när han ändtligen nådde schaktets botten.
»Ja,» sade han då, »här ser man ju ett det tydligaste bevis på jordens inre glödande härd: ju närmare vi komma den, desto varmare blir det.»
Men uppe på kontoret, hvarest man senare diskuterade denna sak, yttrade en ung grufingeniör:
»Som ni ser, herr professor, hafva vi med schaktet genomskurit en hel del olika bergarter.» 43
»Ja.»
»Och detta, hvad bergarter utgöres af, har väl intet med den inre värmen att göra?»
»Hvad menar ni?» frågade professorn.