Och då fick kanske inte mr Montgomery mera pengar, ty folk kunde börja att tvifla.
Mr Montgomery handlade således strax och energiskt till sina egna syftens fördel.
Baltzar, som förut så lämpligt användt ett bläckhorn i nacken på Pompowski, tillkallades för konferens om hur man skulle kunna oskadliggöra ingeniören så, att han ej finge tillfälle att utbreda sina farliga läror (de varma floderna trodde ej heller de vara hans verk). Dessutom ombestyrdes att reportern fick afsked från sin tidning.
Journalisten hade ingen aning om att uppsägelsen egentligen hade sitt uppskof från jätteschaktets direktör. Han blef emellertid alldeles rasande på sin tidning i synnerhet och på den dumma publiken i allmänhet som ju trodde på hans kåseri.
I fullt raseri gick han till den smarte 77 redaktören som på mötet hade försäkrat sig om de första underrättelserna om mr Montgomerys plan. Denne var dessutom en antagonist till den tidning, som afskedat reportern.
»Herr redaktör?» sade han. »Jag har en idé.»
»Å fan,» utbrast den smarte och satte monoclen rätt.
»Jo då.»
»Låt höra då, herr journalist,» uppmuntrade den smarte som alltid sade »herr journalist» i högtidliga ögonblick; annars kunde han säga »far lille» och »grabb» och till ock med »sabla åsna».
Reportern framkom med sin idé. Den gick ut på att söka att lista ut hvad det var för ett samband mellan Pompowskis murar och flodernas varma vatten. Teorien om jordens inre däremot brydde han sig inte om.