Sedan alla öfliga ceremonier, som medföljde zarens närvaro, voro öfverståndna höll statsministern följande tal:
»Vi stå i dag framför en epokgörande vändpunkt i Rysslands historia. — Som bekant försökte vi i långliga tider skaffa vårt land isfria hamnar, men utan synnerligen godt resultat.
Nu är denna fråga praktiskt taladt löst.
Vi kunna nu förskaffa oss en isfri hamn, hvarhelst vi själfva vilja: vid den sibiriska kusten mot ishafvets bundna böljor, vid Hvita Hafvets stränder och ända uppe i Bottniska viken.
För detta storslagna resultat hafva vi först och främst att tacka vår allra nådigaste zar, som genom sin klara blick strax insåg denna saks oerhörda betydelse och skänkte den sitt moraliska stöd i hela 12 år.»
»Därnäst skola vi tacka den man, som utan att låta sig rubbas, med hjältemod satte in hela sin ofantliga rikedom på företagets möjliggörande, herr general Swinekow. Hans namn skall skrifvas med gyllne bokstäfver i vårt lands historia. Den man, ni här i dag ser — general Swinekow — fordom Rysslands rikaste man, nu en fattig.»
Det gick ett sus af förvåning genom de församlade och statsministern fortsatte:
»Men han är mera höljd af ära, än någon af våra landsmän någonsin varit. Den tappre generalen kunde icke heller i fredens tider undvara kriget. Han har kämpat mot själfva naturens vidrigheter och tillkämpat sig en glänsande seger.»
Nya fanfarer.