Af Pompowskis tal hitsättes följande utdrag:
»En och hvar känner till de egendomliga företeelser, som kallas »jättegrytor». De bildas vid floders stränder och vid hafskusten därigenom, att det, i en af någon orsak redan förefintlig kavitet inkommer en eller flera stenar och att dessa vid vattnets rotation slungas mot kavitetens väggar och afslipar dessa. Härigenom dels utvidgas hålet, dels tilltager det i djup. När stenen har helt och hållet förtärts, upphör hålets utvidgning. Nu är det klart, att om man alltid kunde tillföra 92 nya stenar i hålet och upprätthölle man alltid vattnets cirkulation i detsamma, så skulle en sådan jättegryta kunna nå ned till snart sagdt hvilket djup som hälst.
Och just på detta är det jag grundat min plan.
Jag har helt enkelt åstadkommit konstgjorda jättegrytor i de sibiriska floderna.
Nu vill jag dock, innan jag går vidare, återupprepa hvad som förut har varit synligt i tidningar om min åsikt om jordens inre.»
Här följde den förklaring som förut omtalats, att ett schakts värmeökning mot djupet ej har sin grund i ett glödande jordinre utan ett sakta, efter hand frigjordt tryck. —
»Värmen vid ett visst djup blir naturligtvis dock densamma,» fortsatte ingeniören. »Det är blott den vansinniga teorien om det glödande inre jag förkastar.
Jättegrytorna i ordningställdes på följande sätt:
I en flod med ett godt vattenfall utsprängdes, — efter att platsen omgifvits med en mur, för att skydda anläggningen mot otillbörlig nyfikenhet, — nedanför fallet 93 ett stort, rundt hål med en diameter varierande för olika floder från 100 till 200 meter. Samtidigt byggdes det en damm högre upp i floden och ett kraftrör utmynnade från denna till det stora hålets centrum och gick därpå lodrätt ned i schaktet. Rörets nedre ända anordnades som en turbin, så att vattnet, när det lämnade röret, hade en roterande rörelse. Hela anordningen kan förresten åskådliggöras genom denna skiss (här följde en skioptikonbild):
