Mycket riktigt!
Den stora skillnaden är emellertid att jag har användt mig af det enda sätt, hvarpå det kan lyckas. Jag har begagnat maskinkraft 97 och vatten, under det att de andra trodde, att arbetet kunde utföras med människokraft.
Vi vilja nu se litet på resultaten.
Jag har nu fjorton schakt i drift. Fortgången mot djupet har varit mycket olika pr år. Det djupaste schaktet har nått det fabulösa djupet af hela 12.000 meter —»
Här blef ingeniören afbruten af ett »ah» — utrop från de församlade.
»Som jag säger, 12.000 meter, eller en neddrift af 1.000 meter pr år. Den går ned i en mycket lös bergart. Det schakt, som har hunnit minst mot djupet, är 2.000 meter djupt. Det gick ned genom den hårdaste kvartsit och behöfde en kolossalt stor kraft.
12.000-metersschaktets botten äger en temperatur af 400° C, och vattnet utträder vid mynningen med 120° C:s temperatur.
Man kan förundras öfver att vattnet verkligen uppnår en så hög värmegrad vid utflytandet, bland annat på grund af det kalla nedrinnande vattnet i röret. Men man måste då betänka, att detta kalla rör 98 intager endast en obetydlighet i yta mot den vattenmassa, som står utanom det i schaktet, samt att denna vattenmassa rör sig uppåt synnerligen långsamt.
Vidare är ju den snabba neddriften mot djupet förvånansvärd. Men här hafva vi sekundens hemlighet. Ty under det att bergborrningsmaskiner blott arbeta med vissa uppehåll och till vissa tider afstannas, för att arbetarne skola få hvila, så hvilade icke stenarne i mitt schakt en enda sekund i hela tolf år. Rundt, rundt dansade de och stodo aldrig stilla, ty rören förlängdes genom en anordning, som tillät driften att försiggå kontinuerligt.
Det är besynnerligt hvad det verkar, som arbetar året rundt, sekund efter sekund. Året innehåller, som bekant, cirka 31.000.000 sekunder.