Novaja-Golfa fick år 1936 besök af en gammal ungdomsvän och de tvenne uppfriskade gamla, gemensamma minnen.
»Minns du,» frågade vännen, »den gången, då jag kom körande upp till dig i snö och mörker — till ditt verk uppe i Sibirien?»
»Ja, och du var hjärtligt välkommen. Hvilket år var det?»
»1911. Kommer du ihåg det tal, du då höll mot den tidens tredskande vetenskap?» 122
»Nej, jag tror inte det. Jag har hållit så många, liknande tal.»
»Jo, här skall du få höra: Du talade om jordens inre, om det himmelska vattenglaset och om omöjligheten för en magnet att vara glödande och så sade du — —»
»Nå, låt höra, gamle vän!»
»Möjligen skall, sade du, en gång om få år, när mina ben förblekna i jorden, en stor geolog finna mitt skenben och beräkna att det tillhörde ett kadaver, som stupat för 170.000.000 år sedan. Och möjligen skall en silfverklar tår klaska mot skenbenet under det han jublande utbrast: ’Detta skenben bevisar ändtligen, att den felande länken mellan apan och människan har existerat.’ Så fortsatte du: ’Men hvad gör det mig? Absolut intet. Det är något annat, som skulle vara värre — —’»
»Sade jag det? Du tager bestämdt fel, ty, så vidt jag minnes, var darwinismen allaredan död år 1911.»
»Nej, den lefde då ännu ett svagt lif.»