Han griper sig genast an med att sammanskrifva sin berömda bok om Luft och Eld, hvartill manuskriptet redan i slutet af oktober 1775 var färdigt. I detta arbete, som innehåller en fast otrolig mängd vigtiga rön, beskrifver Scheele eldsluften, eller hvad vi nu kalla syregas, och visar dess betydelse vid förbränningen och andningsprocessen. Denna upptäckt, som är basen för hela den nyare kemien, var likväl kort förut, den 1 aug. 1774, gjord af Priestley, ehuru Scheele icke kunde hafva haft någon kännedom derom. Priestley säger sjelf: "Mr Scheeles discovery was certainly independent of mine, though, I believe, not made quite as early". (Herr Scheeles upptäckt gjordes utan tvifvel oberoende af min, ehuru som jag tror ej fullt så tidigt.) Han delar således med Priestley äran af syrets upptäckande. Bokens tryckning försenades ansenligt, ty den blef först 1877 färdig. Manuskriptet var först till genomseende hos Bergman, som författade ett företal dertill; men han bär icke skulden, att det vigtiga arbetet så sent utkom. Den hvilar på bokhandlaren Svederus. En följd af att arbetet så sent utkom var, att många deri beskrifna rön redan förut voro kända. Arbetet utkom i tvänne upplagor på tyska språket, samt öfversattes på engelska, franska och latin. Vid sidan af detta vetenskapliga arbete sträfvade han rastlöst att ur skuld och lägervall resa det af företrädaren anlagda apoteket. Affären tog upp sig, men efter ett halft år instälde sig spekulanter på apoteket. Detta grämde Scheele. "Jag är rätt mjältsjuk", skrifver han, "ty det ser ut som skulle jag här icke komma ät göra min lycka. Man har, mig ovetande, afslutat et contract om Apoteket. Måste man då nödvändigt hafva penningar om man i verlden vill hafva sit bröd?" Från alla håll kommo nu anbud till honom. Gahn bjöd honom till sig, Bergman likaså. Linné, Wargentin, Schulzenheim, Alströmer m. fl. öfverlade och beslöto att erbjuda honom Alingsås apotek och der inrätta ett tjenligt laboratorium. Andra ville draga honom såsom "chemicus regius" till hufvudstaden. Man erbjöd honom att öfvertaga direktionen för ett nytt och stort bränneri. Äfven utlandet sökte förvärfva sig den berömde svensken. På d'Alemberts rekommendation kallades han, liksom Bergman kort förut, till Berlin. Han afböjde dock denna hedrande kallelse så väl som ett anbud från England om anställning med 300 £ årlig lön. "Jag kan ej mera än äta mig mätt", skrifver han till en af sina vänner, "och om detta går an i Köping, behöfver jag icke annorstädes söka det". Till sin bror, som förebrådde honom att han icke antagit anbudet från Berlin, skrifver han: "Jag förundrar mig däröfver at du, M.B. vet om det årliga arfvode (1200 Riksd.) som blifvit mig tilbudet från Berlin. Sant är at sådant skedde för tre år sedan. Men som jag på långt när ej hunnit så långt uti Chemien, som erfordras till en sådan beställning, har jag med god öfverläggning afslagit detsamma, öfvertygad ät jag äfven i Köping kan hafva mitt dageliga bröd". Helst ville Scheele, om han ej kunde stanna i Köping, komma åter till Upsala. Blir jag ej i Köping, så kommer jag till Eder, skref han till Bergman. Borgerskapet i Köping, hvars förtroende han vunnit och som insåg den ära en så berömd man som Scheele skänkte staden, bestämde i förening med magistraten och landshöfdinge-embetet, att de ingen annan ville hafva till apotekare än Scheele. Privilegium att anlägga ett nytt apotek beviljades honom och han slöt med förra apoteket den öfverenskommelse, att han som rätte egaren till Köpings apotek åtog sig förra apotekets skulder och enkans underhåll. Han arbetade nu med all kraft på apotekets upphjelpande. Genom flit och omtanke skapade han sig oberoende, till och med välstånd. Men detta hindrade honom icke att fullfölja sina kemiska forskningar, som gjorde honom till en öfver hela Europa fräjdad man. Berlins naturforskaresällskap invalde honom 1778. Turins vetenskapsakademi kallade honom 1784, i Gustaf III:s närvaro, till sin ledamot.

Under vistelsen i Köping slet han sig blott en gång, 1777, lös från sina forskningar för att göra en resa till Stockholm och bevista ett sammanträde i Vetenskapsakademien, den enda gången i sitt lif han var närvarande i den akademi, i hvars handlingar han tryckte nästan alla sina skrifter, utom den om Luft och Eld.

Borgman, som då var preses, helsade honom med följande ord: "Det ar en besynnerlig fägnad för denna kongl. akademien att se en så arbetande ledamot intaga ett rum i dess samfund, och för mig, som vid detta tillfälle hafver den äran att vara ordförande, är det en fördubblad förnöjelse. Jag har i flere år varit vitne till Eder oförlikneliga flit, till Eder synnerliga skicklighet att genom tjenliga experimenter aftvinga naturen sina hemligheter, och till Edra skarpsinniga slutsatser af anstälda försök. Hvad kan då vara naturligare än att den, som innerligen älskar sin vetenskap, med utmärkt glädje ser Eder intaga ett hedersställe, till hvilket förtjenst allena banat Eder vägen". Dagen förut hade Scheele aflagt uti Collegium medicum apotekare-examen inför en talrik samling åhörare, och erhållit öppen fullmakt att vara apotekare i Köping. "Mera till betygande af sitt fullkomliga nöje och tillgifvenhet för Herr Scheele, samt i förhoppning om dess nyttiga biträde vid Pharmacopeens förbättrande efter vere facta et probata, än att dymedelst åstadkomma någon besparing för Herr Scheele" eftergaf Kongl. Collegium alla vanliga kostnader och afgifter. Då Bergman samma år nedlade presidiet i akademien satte han i verket en i akademien länge närd önskan att bevilja Scheele en årlig pension af 100 Riksdaler till uppmuntran och understöd vid hans kemiska undersökningar, ett understöd som årligen utgick från akademien ända till Scheeles död.

Scheele kunde nu motse en lugnare och mindre bekymmersam framtid. Men ännu i sin bästa ålder, mot slutet af 1775, angreps han, som förut aldrig varit sjuk, af höftvärk och gikt. Det oaktadt fortsatte han sina forskningar. Ännu i februari 1786 inlemnade han sin afhandling om galläplesyran till Vetenskapsakademien. Samma månad insjuknade han. Den 21 maj 1786 kl. half 12 afled han i lugn och stillhet. Dödsorsaken uppgifves hafva varit lungsot. Två dagar förut hade han satt i verket sitt länge tillämnade äktenskap med sin företrädares enka, som han derigenom gjorde till laglig egarinna af sin egendom.[[3]]

I Köpings kyrka uppsattes 1827, på bekostnad af apotekaresocieteten, på en af pelarne längst fram i koret ett monument öfver den man, som gjort Köping till en äfven i utlandet känd stad.

Kongl. Vetenskapsakademien slog 1790 öfver honom en minnespenning, som på framsidan föreställer Scheeles porträtt och på baksidan af bildar försöket med förbränning i eldsluft. Inskriptionen lyder: Ingenio stat sine morte decus. I afskärningen läses: Socio præmatura morte erepto Reg. Acad. Scient. Stockholmiensis. Äfven Svenska akademien slog 1827 en minnespenning öfver Scheele, på åtsidan med ett porträtt, på frånsidan med en bild af Isis, från hvilken Hermes söker lyfta slöjan. Minnespenningen bär om-skriften: "Naturæ sacra orgia movit". Samma år höll Franzén hans åminnelsetal i akademien.

På apotekaren Gottfr. Arbmans initiativ väcktes vid ett apotekaremöte i Stockholm år 1872 ett förslag att insamla medel till en minnesstod öfver Scheele.

Den hittills tecknade summan uppgår till omkring 21,000 kronor.

Scheele beskrifves hafva varit af medelmåttig växt, samt frisk och kraftig kroppsbyggnad. Såsom en märkvärdighet berättar Wilcke, att elektriska experiment aldrig ville lyckas i hans närvaro. Redbar och oförbehållsam förvärfvade han sig aktning och förtroende hos alla, med hvilka han kom i beröring. Hans anspråkslöshet var lika stor som hans anseende berättigadt. Detta visas bäst deraf att, då han kallades till medlem af akademien i Turin, han skref till en vän: "I sanning tror jag ät man håller mig allestädes för en af de största Chemister, och kunde jag snart nog blifva stolt däröfver. Vill man så fortfara lärer jag snart inbilla mig at i sjelfva verket äga lika mycken erfarenhet och snille som en Macquer, och Bergman. Men at säga min rätta mening, hade desse förtjente män mera insigt i sina fingrar än jag uti hela mit hufvud."

Scheele var icke akademiskt bildad och saknade en mera omfattande lärdom, men han hade från sin tidigare ungdom vant sig att sjelfständigt och oberoende af förutfattade meningar tänka och genom experiment pröfva riktigheten af sina slutsatser. Häri ligger till en stor del orsaken att han kunnat upptäcka så mycket, som andra gått förbi. Hans bokförråd[[4]] var ganska inskränkt, men han läste dock mycket och gjorde derur anteckningar. De flesta experiment, hvarom han läst, eftergjorde han och förskaffade sig så en vidsträckt erfarenhet. "Min plägsed vid Chemiska uppgifter är", säger han, "att aldrig tro någon af dem, innan jag, genom gjorda försök, pröfvat den samma". Sedan han blifvit en berömd och ryktbar man, fick han af talrika vetenskapsmän sig tillsända nya arbeten, hvilka jämte andaktsböcker voro hans käraste läsning. Han var nämligen en from man. Prosten Ahlström, som vid Scheeles jordfästning höll ett varmt tal öfver den bortgångne, säger, att han var en kristen af äkta slaget och beflitade sig mer om att vara det, än att synas.