Om ägaren dör, vare sig före eller efter erhållande af lagfart, och lämnar änka efter sig, så är hon berättigad att öfvertaga landet, så länge hon förblifver änka.[[3]]
När någon invandrar för att bosätta sig och taga land i Canada, så äger han rätt att tullfritt införa ej blott sina kläder, utan äfven all utrustning, som hör till ett hushåll, äfvensom alla redskap och åkdon och dylikt, som hör till åkerbruket, och som han ägde 6 månader, innan han invandrade till Canada.
Må man icke undra på att sådant lockar många människor. Med rätta säger också en författare: »Att gifva en fattig man penningar är honom icke alltid till hjälp, men gif honom ett hem, där han kan göra sig en god utkomst för sig och sin familj, och han skall inom få år blifva en oberoende man, som kan hjälpa sig själf och andra. Detta är verkligen den bästa välgörenheten.»
ÅTTONDE KAPITLET.
Manitoba. — Winnipeg.
Vi komma nu in i provinsen Manitoba och äro därmed inne i, hvad man kallar västra Canada. Med vårt tåg följer en emigrantvagn. Den ser ut som en annan vagn och har sofplatser inrättade alldeles såsom de vanliga sofvagnarna. Men sängkläder måste emigranterna hålla sig själfva eller också vara utan och ligga på bara trä. Bland emigranterna fick jag höra funnos sex svenskar. Jag gick in i deras vagn för att göra deras bekantskap och läsa Guds ord för dem, hvilket de voro tacksamma för. De syntes vara något vemodiga, och det är icke att undra på. Att komma ut till obekanta bygder bland obekant folk efter att hafva lämnat hem och anförvanter, det måste göra äfven det hårdaste hjärta vekt. Jag minnes, huru det var, när jag och mina bröder första gången kommo till Uppsala. Sedan vi hade fört våra saker upp i vår bostad, öppnat våra säckar och dragit fram våra sängkläder midt på golfvet, satte vi oss ned på dem och gräto. Men det går öfver. De flesta sår — äfven hjärtesår — läkas med tiden. Och väl är det.
Såsom man kan se af kartan (sid. [27]), är Manitoba till formen nästan en kvadrat. Det är slättland, omkring 155 tusen kvadratkilometer stort, en tredjedel af Sveriges område. Jorden är utomordentligt fruktbar. Klimatet är kallt om vintern och hett om sommaren, men är icke ohälsosamt. Våren inträder i början af april eller slutet af mars och öfvergången till sommar sker hastigt. Hösten är i allmänhet mycket behaglig och räcker in i november.
Det hufvudsakligaste sädesslaget i Manitoba är hvete. Men äfven råg, korn, hafre och potatis odlas i stor mängd. År 1898 exporterade Manitoba mer än 7 millioner hektoliter spannmål, vilket motsvarade omkring 36 hektoliter pr inbyggare. Detta måste ju anses oerhördt. Hvetets kvalitet är synnerligen utmärkt. Canadas hvete är mycket hårdt och tungt och räknas såsom det bästa i hela Amerika. Strået är också mycket långt och groft. En lustig bild däraf ser läsaren på sid. [65]. Det är Uncle Sam och John Bull, som åka tillsammans genom ett hvetefält i Canada. Uncle Sam har hört sägas, att Canada skall vara ett vackert land, men han kan icke se det för det höga hvetets skull.
Afkastningen af hvetet är också betydligt större än i Förenta Staterna. I medeltal skördas i Förenta Staterna per hektar 9,10 deciton (= 910 kilogram) hvete, i Canada 13,20, hvilket är nära 50 % mer.
Tillväxten af hveteproduktionen i Canada belyses genom närstående bild, som visar, huru många millioner bushels hvete som skördats åren 1863, 1873, 1883 och 1903.[[4]]