De svenska missionsföreningarna i Canada äro icke många, men de bildade ändå år 1904 ett själfständigt svenskt missionsförbund, hvars organ Canadaposten är. Den som därför vill ha reda på missionsverksamheten i Canada, bör skaffa sig den. Den innehåller äfven många andra underrättelser om Canada.
NIONDE KAPITLET.
Nya Stockholm. — I Winnipeg. — Utflykt till Dakota och Minnesota.
När jag kom till Winnipeg, pågick där utanför staden en utställning, omfattande hela Canada. Den var till anordningen ytterst primitiv. Där såg man inga planteringar eller blomstergrupper eller trefliga paviljonger eller vackra montrer, nej, allt i den vägen var så tarfligt och rassligt som möjligt. Man hade uppenbarligen ej velat kasta bort pengar på dylikt. Ej heller hade man brytt sig om att vidtaga några anstalter för att från platsen sopa bort allt det skräp, som öfverallt låg omkring på marken. När utställningen är slut, tänkte man väl, så kommer nog en dag en storm, och då blåser allt det där bort. Hvad man ville visa, det var sakerna, och där funnos verkligen vackra saker att skåda. Industriafdelningen var ej synnerligen anmärkningsvärd, ehuru där ju förekommo bra saker, och konstafdelningen — jag önskar, att jag vore »konstkännare», så att jag ägde förmåga att förstå och beundra allt möjligt målarekludd, men nu är jag det icke. Dock funnos där taflor, som äfven jag tyckte mig förstå, porträtt utförda på det gamla maneret, d. v. s. fint utarbetade, så att man icke behöfde stiga långt tillbaka för att slippa se färgklunsarna och penseldragen. Hvad som däremot var utmärkt vid utställningen, det var landtbruksafdelningen. Hvilka kor och hästar och svin! Och hvilka jordbruksprodukter af alla slag! Allt från Canada, allt utställdt för att visa, hvad Canadas jord duger till.
I Winnipeg stannade jag flere dagar. Jag höll fem föredrag där. De höllos i en isländsk kyrka, som missionsvännerna för ändamålet hyrt. Deras egen kyrka var för liten.
Ett af mina föredrag handlade om Sverige, och det intresserade mina åhörare så lifligt, att man föreslog och beslöt att till svenske konungen afsända ett telegram. Det fick följande lydelse: »Skandinaver, talrikt samlade, bedja att få uttrycka sin orubbliga kärlek till konung och fosterland». På detta telegram ankom tidigt på morgonen följande dag helt oväntadt och öfverraskande konungens svar: »Hjärtligt tack. Oscar». När det vid nästa möte upplästes, mottogs det med handklappningar.
Main Str. i Winnipeg. Se sid. [63].
Ehuru svenskarna där icke alls tänka på att återvända till Sverige, så hafva de dock hjärta för det gamla landet, och det är ju godt. Men det är en känsla, som dör ut. De som varit mycket länge i Amerika, hafva växt in i de amerikanska förhållandena så, att Sverige blifvit dem ganska främmande. Icke kände de heller Sverige mycket, när de lämnade det. De som voro barn, när de med sina föräldrar reste till Amerika, och ännu mer de, som äro födda af svenska föräldrar i Amerika, kunna naturligtvis icke ha någon känsla för Sverige. De äro amerikaner, de tala ogärna svenska, äfven om de lärt det i hemmet. På gatan, i skolan, sinsemellan tala de alltid engelska. De äldres bemödanden att hålla svenska språket uppe bland de unga äro ofta mycket berömvärda. Men amerikaniseringen fortgår med kraften af en naturlag. Och något egentligt ondt ligger väl ej däri. De äro ju amerikaner, och de förblifva det. Amerika är deras hem, och då är det naturligt, att de känna sig hemma där. Gamla Sverige må med vemod se efter dem. Men de komma icke tillbaka.
Bland personer, som jag besökte i Winnipeg, må nämnas stadens borgmästare och provinsen Manitobas guvernör. Af dem blef jag icke litet hedrad. Borgmästaren gaf middag för mig, till hvilken voro inbjudna, utom min hustru och dotter, några på platsen boende svenskar samt ett par amerikanare. Middagen hölls på ett hotell, och såsom något ovanligt efter svenska seder må nämnas, att borgmästaren uppmanade en af gästerna, en pastor, att bedja till Gud, innan vi började spisa. Guvernören uttryckte sin ledsnad öfver, att han med sin familj bodde på sommarnöje ute på landet, tre timmars väg från Winnipeg, han var endast för tillfället i staden. Annars hade han velat se oss hos sig. Han var en synnerligen fin och angenäm man, och hans palats var mycket ståtligt. En guvernörs lön är 10 tusen dollars och boställe. Men han väljes endast på 4 år, och han anses på den tiden få sätta till så mycket af sin egen förmögenhet, att nöjet blir honom ganska dyrt. Tager han emot omval, så ökas kostnaden.