Därför göres också på vissa håll i Förenta Staterna allt för att bland amerikanarne nedsätta Canada. Blir det ett år rost eller frost, som förstör skörden i Canada, strax får man veta det i alla tidningar. Det utmålas och öfverdrifves i bjärta färger för att varna folk för utvandring, men om det inom Staterna blir rost eller en förödande torka, hvilken är lika farlig som den skarpaste frost, så föranleder det ingen att varna för invandring dit. Man går i Förenta Staterna ungefär så till väga för att förhindra invandring till Canada, som man i Europa går till väga för att förhindra utvandring till Amerika.
Emellertid börjar man äfven på inflytelserika håll göra rättvisa åt Canada. Sålunda skrifver tidskriften American Review of Reviews 1904 bl. a. följande:
»Under det de hundra tusental, som komma till Förenta Staternas kuster, uppsöka de stora städerna, hasta Canadas emigranter från Atlantiska kusten rätt öfver kontinenten till de rika prärierna, som blott afvakta vidröringen af nybyggarens Midashand för att förvandla sig i gyllene sädesfält.»
»Hvarför amerikanarne flytta? Man finner svaret i de lockande tillfällena att förskaffa sig fritt eller billigt land i västra Canada och utsikten att kunna omsätta den gamla farmen i kontant till högt pris. Farmar i Iowa och Illinois äro värda från sjuttiofem till ett hundra tjugufem dollars pr acre. Farmar i västra Canada, hvilka i sitt obrukade tillstånd skola producera större skördar, kunna fås för intet, om man tager dem såsom homestead, eller för fem till femton dollars pr acre, om man skall köpa dem. Till dessa land gå också den amerikanske arrendatorn och drängen. Det fria landet i de trakter af Förenta Staterna, som hafva tillräckligt med regn, är slut.»
»Den amerikanske farmaren, som har en familj med uppväxande pojkar omkring sig, ser intet annat sätt att hålla dem tillsammans än att utvandra till det sista fri-land-området på kontinenten, västra Canada — »den sista västern». Så säljer han ut, flyttar till västern och sönerna slå sig ned omkring honom. De kunna taga fritt land och köpa tillsammans flera tusen acres. De skola så in detta billiga land med hvete efter att först hafva plöjt med ångplogar, hvilka samtidigt göra nio fåror i den förr obrukade jorden. De kunna i allmänhet räkna på tjugu bushels pr acre, hvilket är mindre, än medelskörden har varit i Manitoba för öfver tjugu år. Under sådana år, då priset är högt, kan det ligga en förmögenhet i en enda skörd. Duktiga farmare få ibland fyrtio till femtio bushels pr acre.»
»All denna hastiga ekonomiska uppblomstring framkallar frågan: Hvad skall framtiden bära i sitt sköte? För tio år sedan var västra Canadas dittills erhållna största hveteskörd 20 millioner bushels. År 1902 var den 67 millioner bushels, nästa ymniga skörd må bringa totalutbytet till 100 millioner bushels. Det fordras järnvägsvagnar till 117 mils längd för att taga vara på ensamt den säd, som odlas utefter Canadian Pacific. För tio år sedan var hela hvetearealen en million acres[[5]]; i dag är den 3½ millioner och nästa år blir den 4½ millioner. I och med byggandet af järnvägar i den väldiga skala, som nu begynnes, bör den odlade arealen ökas fullt så raskt under det kommande decenniet som under det sist gångna.»
»Det har uppskattats, att af de 250 millioner acres, som inneslutas i hvad man vanligen menar med västra Canada — Manitoba, Alberta, Assiniboia och Saskatchewan — 170 millioner ligga inom regnbältet och äro passande för hveteodling. Om man antager, att endast 40 millioner acres någonsin komma att besås med hvete, skulle västra Canada en vacker dag hafva en skörd af 800 millioner bushels hvete — omkring 50 millioner bushels mer än den största hveteskörd, som någonsin erhållits i Förenta Staterna.»
Det är för visso ett märkvärdigt tidens tecken, att ansedda amerikanska tidskrifter börja tala så om Canada.
De, som invandra till Förenta Staterna, blifva till allra största delen arbetare i olika industrier. Invandrarne i Canada söka sig däremot i regeln land. Hafva de penningar, t. ex. 4—5 hundra dollars, så kunna de taga land strax. Dock blifva de under de två, tre första åren beroende af arbete hos andra de sex månader af året, som de icke behöfva bo på sitt »homestead». De, som hafva mindre än 4—5 hundra dollars, söka sig arbete, tills de hafva förtjänat så mycket, att de kunna köpa land. Arbete är också lätt att få och betalas bra både i industrier och hos farmare. Men arbeta måste de. Lättja betalar sig icke.
De, som icke strax kunna bestämma sig för, hvar de skola taga eller köpa land, äro vanligen i tillfälle att arrendera sådant. Då hafva de genast hus att bo i, äfvenså kreatur och redskap m. m. Arrendet betala de med en viss procent af skörden, något motsvarande hvad man kallar hälftenbruk i Sverige. Efter något år äro de då redan så hemma i landet och i arbetet, att de med större säkerhet kunna göra ett godt val.