I Revelstoke bodde vi i ett svenskt hotell. Det var ett i förhållande till stadens litenhet ganska stort hotell, kalladt Centralhotellet, som därjämte fördelaktigt utmärkte sig genom sin snygghet. Det ägdes af några bröder Abrahamsson, och vi rönte där mycken välvilja. Någon betalning för vår vistelse i hotellet ville man på inga villkor taga emot.
Ett trefligt litet besök gjorde jag i en annan svensk familj, dit jag blef kallad för att döpa ett litet barn. Modern har varit skollärarinna i Skåne, ej långt från Lund, och är nu sedan sex år gift här. Barnet var åtta dagar gammalt, och det var med stor glädje jag döpte och välsignade det. »Icke döpt af svenska kyrkan», skulle man skrifva i kyrkboken i Sverige. Löjligt så visst — alldeles som om »kyrkan» kunde döpa, eller som om därpå komme någonting an. Men denna »visa» formel för anteckning, var resultatet af fem dagars öfverläggning vid en konferens af svenska kyrkans 12 biskopar för några år sedan, då konungen hade kallat dem tillsammans för att öfverlägga om det s. k. »lekmannadopet», som vid den tiden upprörde »kyrkan» vida mer än all den gudlöshet, som är rådande inom henne.
I Revelstoke lämnade Hallonquist oss och återvände till Winnipeg. Med stor saknad skildes vi från honom. Det var för att vara oss till tjänst, som han följt med ända hit, elfva hundra eng. mil från Winnipeg.
Bufflar. Se sid. [92].
Men jag reser vidare. Efter 16 timmars järnvägsfärd kommo vi framemot middagen till Vancouver, en stad i Canada vid Stilla Hafvet. Här predikade jag på kvällen i en ganska treflig stor sal, som ägdes eller hyrdes af en skandinavisk metodistmission, hvars föreståndare var en norsk metodistpastor vid namn Hauge, en äldre, hjärtans välvillig man. Han bragte på tal frågan om behofvet af en svensktalande vice konsul i Vancouver. Efter min predikan föreslog han och antog församlingen en resolution därom, hvilken lämnades till mig med anhållan, att jag måtte verka för saken, när jag komme till Stockholm och träffade konungen.
Vancouver var slutpunkten för min resa. Det hade väl varit meningen, att jag skulle resa öfver till staden Victoria, som lär vara utomordentligt vacker, belägen på ön Vancouver, samt station för den engelska Stilla-hafs-flottan. Men det vardt ingenting af. Några timmars väg söder om staden Vancouver ligger en stad vid namn Everett, som icke alls fanns till, när jag var i dessa trakter 1889, men som nu är en ganska stor stad, där många svenskar bo. Missionsförsamlingen där ville nödvändigt, att jag skulle komma dit, och dess pastor Haleen mötte mig i Vancouver för att riktigt ta mig. Ja, hvad var att göra? Jag måste glömma mina 66 år, låta min hustru och dotter fara till Victoria och själf följa med till Everett. Men därmed hade jag lämnat Canada och kommit in i Förenta Staterna.
Nu återstår endast att säga några ord om British Columbia. Det är, såsom jag nämnt, Canadas västligaste provins och ligger vid Stilla Oceanen. Det är mer än dubbelt så stort som hela Sverige men har icke mer än omkring 200 tusen invånare.
British Columbia har ända in på midten af 1800-talet varit ett obekant land. Ön Vancouver upptäcktes visserligen i slutet af 1700-talet, men därvid stannade det ända till 1847, då det förr omnämnda Hudson Bay Compani trängde fram ända till Vancouverön och anställde en agent där. Emellertid var framgången ringa till år 1858, då stora skaror af folk började strömma dit för att söka guld. På fem månader det året anlände ej mindre än 20 tusen guldsökare från Californien till Victoria. Från kusten spridde de sig uppåt landet längs de guldförande floderna. De funno också guld i stor myckenhet. Ännu idkas också guldvaskning. Man beräknar värdet af guld, som togs i British Columbia 1901, till öfver 4 millioner dollars. Men guldet, som där är att taga, är dock intet att räkna i jämförelse med de oerhörda rikedomar i jordbruksland, skog och mineralier af alla slag, som provinsen har att bjuda på. En blick in i dess skogar kan läsaren få af bilden på sid. [97]. Canadas träexport under 1903 uppgick till nära 41 millioner dollars och hade på fyra år mer än fördubblats.
En annan källa till oerhörd rikedom äro British Columbias fiskerier. De stora fjordarna och floderna riktigt vimla af lax och andra fisksorter. Tillgången på vildt i skogarna är också utomordentligt rik.