Magnil hade aldrig hört detta förr och stirrade in i det med stora ögon. Det hade kostat att vinna det landet, det var värdt mycket. Nu var det så vackert, men med järn och eld hade skogen trängts undan, där nu fönstren glimmade i västerljuset. Det var skönt att lefva där.

Hon satte fart på rocken igen och fick berättaren på nytt spår.

Det var sägnen om den onda prästen, »Spå-Herr-Ola», en gestalt från djäfvulstrons mörkaste tider, som blifvit mytisk och af hvar trakt i skogslandet kräfdes som dess tillhörighet. Han hade vändt hela sin starka själ mot det onda, man visste icke hvarför, kanske som ugglan flyger rätt in i bålet. Han gjorde inga våldsgärningar, som gamle herr Peder i Håsjö, som mördade sex lappar på gästabud, döddruckna och klämda mot väggen med bordet. Han gjorde värre än så. Han satt tyst i sin ensamma gård och spann ofärd öfver trakten. Han förmådde allt, hans blick kunde splittra sten som kölden. Han hatade allting och kufvade det under sig i skräck, han läste och läste i sina svartkonstböcker, och när han vände bladen, flammade norrskenet upp i frosten. Han såg ned öfver bygderna, och han såg genom timmerväggar och hjärtan och tankar. Han sände trollskott på folk och fä, förfrös tegarna, dödade fisken i sjön och ripan i småskogen. Han blåste eld i girigheten och vände människorna från hvarann, hvar och en fikande efter sitt. Han satt som klyftans jättefigur af svallis och sten högst uppe och såg, hur allting stelnade under honom. Som en sådan föll han också. En halfgammal dräng i hans tjänst, en tok, som hållits skrämd mer än någon, blef kär och kastade svartkonstböckerna på elden för att värma flickans fötter, då han varit för lat att skaffa bränsle. Och Spå-Herr-Ola fick slag af ursinne öfver människors barnslighet och dumhet, och allt blef godt igen.

Detta skrattade alla åt så hjärtligt, som om de hört det för första gången. Magnil fick lof att smyga en blick åt främlingen för att ännu en gång se, om han förstått. Och om det nu var hans ögon, som redan stodo leende mot henne, om det var brasan och sista glimten af vårkvällen, som var så munter, alltnog hon kände en glädje och ysterhet, aldrig förr erfaren.

Det klang af bjällror utanför dörren, en häst frustade högt, och där lades en hand på klinkan. Magnil såg ditåt öfver sin snurrande rock och mötte Vild-Hussens blick. Hon hade aldrig tyckt om den, och nu mindre än någonsin. Den lyste af småsluga tankar, den tycktes ständigt räkna och var kall i sin liflighet. Draget från dörren var också kallt, och just nu frös snön till skare därutanför. Hunden Mats hade ögonen mot den nykomnes skugga, morrade mot den som mot ett kroppsligt och oroväckande ting, med nackhåren resta och sin vanliga värdighet aflöst af ett styggt uttryck af skrämsel och ovilja.

»Hut racka,» sade Vild-Hussen och glömde honom strax, »här ser för trefligt ut! Här sitter I som snälla barn.» Och som Magnil midt i eldskenet var kretsens medelpunkt, fäste han sin uppmärksamhet vid henne. »Du har blifvit stor, flicka, på de här tre åren, hur har du burit dig att bli så vacker?» Och med det galanteri mot landtliga skönheter, som han lärt sig vid disken i forna tider, och trodde vara, hvad man påräknade af en världserfaren man, steg han fram och tog henne hårdt under hakan. Hennes färg blef därvid ännu djupare, och hon slet sig förtrytsamt lös. Det tyckte han heller icke illa om, och han mätte hennes framsteg i ohöljd beundran, som man ser på en uppvuxen unghäst. Han fortsatte godmodigt och dröjande:

»I sitter här så andäktiga. Är magistern hemma, och har han tid för små världsliga bestyr, eller är han upptagen med att tänka på rakt ingenting, som alla andra? Det har man inte gjort här nu i alla fall, det syns på dig, Magnil, och alla pigorna. Här har berättats kärlekshistorier, det vill jag våga min gamla stöfvel på.»

Flickan svarade honom snäft: »Herr Daniel är hemma, och jag tänker han tar emot hvem som helst.»

»Så så, till och med mig, menar du. Men den andra frågan svarar du inte på. Det behöfs inte heller. Hvad skulle du annars ha i hufvut? Ingen som ser dig kan heller tänka på annat, ha, ha.»

»Gammal-Mats har berättat historier från skogen.»