Klockan i hörnet slog tolf slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet, och kedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på hvarann, men så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.
För oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Där är ett haf af tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla så ostörda af all annan rörelse, som om det varit något särskildt märkvärdigt med de sekunder, hvari tiden just då drog sitt rastlösa andedrag.
För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en flyende del af våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste, och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet förfeladt.
Sällskapet var icke af bästa sort, stället icke heller. Men efter det sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och behöfva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt intresse, helst på så långt afstånd i tid.
Rummet var lågt med nedsotadt tak och bjälkar som hängde svankryggigt. Grofva och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, hvars pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskrufvade luckor, och genom de runda hålen tittade idel svart tomhet.
Det gjorde också detsamma, ty därinne behöfde man för sin trefnad ingenting af yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.
På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget af våldsamma skrattsalfvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga och förkomna fysionomier, af någon likhet med de orakade, talgiga och rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta luften rummets öfriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med fläckar af nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en ansenlig hop af dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt kroppslig form.
Där var det inte fler än sju.
Johan Labbart, afskedad lektor i Hernösand, numera privatman — och helst så privat som möjligt — i den obskyra staden Sundsvall, var den till ålder och ställning mest framskjutne. Det förra visade sig i den hårpiska han bar, grå utan puder, öfvergående till grönska af fett och vanvårdnad liksom hans bruna rock, det senare i sättet hvarpå han bar den, som en motvikt mot den muntra och öfverlägsna uppnäsan, rätt ut som pipen på en tekanna. Han lifnärde sig på skulder och där dessa, utan hans eget åtgörande, sveko, på lektioner med köpmanssöner, dem han undervisade i främmande språk och genom sitt afskräckande exempel i försiktig och laglydig lefnadskonst.
Herman Feltstjerna, en fänrik som aldrig sett krig och en äkta man som aldrig sett fred, tillräknade sig själf platsen närmast efter honom, men lämnades af andra just ingen plats alls. Hans röst lät som kastad tillbaka ur en sprucken kruka, och hans vänner påstodo, att den gjorde så med förnuftigt skäl, och att det var det enda förnuftiga med honom. Fiender hade han inga — det var hans öde — men hans klandrare, hvilka voro alla de som användt honom i hans verkliga lifskall, landtmäteri, vidhöllo, att den räta linjen för honom var ett i alla afseenden ofattbart begrepp.