På eftermiddagen ropade fostermodern på henne med en särskildt beställsam och högtidlig ton i stämman. Hon skulle komma upp, in i herr Daniels rum, med detsamma.
Hvar gång hon förr fått en dylik maning, och det var längesedan nu, hade det gällt någon tillrättavisning för verkliga eller inbillade förseelser. Fru Sara sköt i dylika fall mannen för sig, ty hon förstod sig icke på de rätta orden med denna stolta och tysta natur, som hon aldrig kunnat med. Prästen svarade man icke, hans stämma förde med sig minnet af syndabekännelsen, och man stod skyldig i hvilket fall som helst. Magnil kom ihåg sin barnsliga rädsla och sin känsla af ovärdighet, och nu midt i lyckan blef den ännu starkare. Hennes blod rusade mot hjärtat så fort, att hon i ett ögonblick kände, hur det blef öfverfullt och stockade sig. Hela hennes glädje drog sig också samman där, allvarlig och nästan smärtsamt djup. Ty detta kunde blott betyda en sak, Olof-Gabriel hade talat. Det skulle han ju göra, som den man han var, och just för att han icke sagt något om det, hade hon väntat det visst, just nu. Men ändå, hur ofattligt var det icke! Hon blef ödmjuk och vek som aldrig förr, inför lyckan kände hon sig som ett brottsligt barn, liksom förr inför prästen. Hennes hufvud svindlade, och hon blef alldeles hvit, där hon släpade sig uppför trappans steg med tunga fötter, men bröstet så lätt, som om det haft vingar. Det måste kännas så, när man dog, men det ville hon inte nu; och hon log emot sin oförnuftiga glädje, ömt och blekt som en trött mor, rädd att släppa barnet ur famnen. Hon hade ingen likhet alls med den gamla Magnil, som bar allt sitt så fast slutet inom sig.
Det tyckte fru Sara också, där hon tog emot henne i trapprummet, och hon hade aldrig känt så mycket för henne som nu. Där ser man hvad giftas gör för en flicka, tänkte hon, och det fann hon också naturligt. Hon var förnöjd på en gång öfver utsikten att få den främmande ur huset, och öfver att hon själf skulle få att styra därmed i den trefligaste af de förströelser som återstodo för en mogen fru. Hon tog henne vid handen och myste vänligt.
»Jag ser, att du förstår, hvad det är frågan om, barn,» sade hon, »och det kunde jag väl gissa också, fast jag ingenting visste af. Lugna dig nu! Visst var det öfverraskande, och det är ju en man, som kanske är mycket öfver, hvad man kunnat vänta för dig. Men sådant händer ofta, och det går lättare, än man kunnat tro.»
Magnil visste knappt till sig. Där stod fostermodern, som aldrig tyckts vara hennes vän, och tog det på detta sätt. Hon hade misstagit sig på allt, hon ångrade sig nu, att hon varit som hon varit. Hon skulle velat ta henne i famn, men hon kunde icke ens tänka på henne nu; det fick komma efteråt. Hennes ord voro också så lustigt små. Öfver henne — ja visst, hvem tänkte annat, och hvem var han inte öfver? Öfverraskande — nej, underbart var det. Hon hörde herr Daniel tala genom dörren, torrt och nyktert, utan den ringaste upprördhet. Allting var förvånande. Bakom dessa bräder stod lyckan och väntade henne, lifvet i ständig helgdagsdräkt, och ingen tycktes finna något märkvärdigt däri. Hon var rädd för att gå vidare.
»Han är därinne,» frågade hon, ehuru hon visste det förut, bara för att vinna några ögonblick.
»Ja visst. Så gå då in till honom. Han kan bli otålig och åtra sig. Vi ha redan svarat förstås, men det är ju liksom inte riktigt färdigt, förr än du har gjort det själf. Var nu morsk, det gäller ju bara en gång.» Och fru Sara drog henne beskäftigt med sig, som om hon fört en krusande gäst till bordet.
Dörren gick upp, men solen, som låg in genom fönstren, fyllde det nakna och ljusa rummet så tätt, att allt hvad som fanns där liksom löstes upp, och hon ingenting kunde urskilja. Med ens var det förvandladt. Det var ju icke han som stod där, men en annan, och hvem? Just den hon afskydde mest af alla.
Det var icke sol längre, bara ett hvitt och rått, pinsamt tydligt ljus, som svepte om Vild-Hussens grofva figur och herr Daniels pulpet och bokhyllor och kom allt att synas så fattigt och fult, som hon aldrig sett något förr. Det var detta som väntat på henne, medan hon gick dum och hoppfull som ett barn, och trodde, att världen förändrats. Den var sig nog lik, nu såg hon det, och hon måste också bli sig lik. All glädje var lögn, och hon stod ensam som alltid med bara sig själf att lita på. Hon skulle nog stå profvet. All hennes vekhet föll ifrån henne som ett kastadt plagg, och hon var lugn och rak igen med ögonen mörknade och hvar fiber i kroppen i sin makt.
Herr Daniel talade, antagligen till henne, mycket vänligt och omständligt nog, ehuru hon kände på greppet af hans hand, att han var ifrig att få komma till punkt och lämna hennes ifrån sig, dit den skulle höra. Hon kunde icke lyssna till orden, också hon väntade bara på detta med munnen allt fastare och hårdare. Fru Sara stirrade på henne, men som vanligt vaggad i ett slags sömnig uppbyggelse vid mannens stämma, gaf hon icke akt på, hur hon förändrats. Det som hände var en fullständig öfverraskning för alla närvarande, och icke minst för henne själf.