Detta var icke det svar som herr Daniel väntade och kräfde. Det var full bekännelse utan ånger, det var fullkomligt sedefördärf. Han måste gå tillbaka till sin skrangliga skrifpulpet, där han brukade samla sina tankar öfver människors lif i allmänhet. Han kunde icke finna de rätta förkrossande orden, och flickans hållning hade något så underligt stolt och oberördt, att han blef blyg inför henne.
Men fru Sara kom till hans hjälp. Med den erfarna kvinnans skonslösa uppfattning af sitt kön, hade hon genast förhållandet alldeles klart för sig, och sparade icke på uttrycken af sitt förakt. Värst föreföll henne förmätenheten i den upptäckta intrigen och tillbakavisandet på detta sätt af ett anbud, som man bort vara stolt och tacksam öfver. Det var ett slag i ansiktet till och med på henne själf. »Fall på knä,» slutade hon, »och tigg, din tiggerska, om förlåtelse för att en ärlig man narrats att tänka på dig till hustru. Du kan vara glad sedan, om du får behålla ditt hörn och din brödkant här.»
Magnil hörde på henne, allt blekare och blekare. Det gällde att se klart och raskt fatta sitt beslut. Det närmaste var afgjordt, men hon letade ännu efter det som sedan skulle följa.
»I har aldrig kunnat med mig,» sade hon. »Jag har vetat det förr, och borde inte ha stannat här. Jag skall också gå nu.»
Man blef tyst af förvåning igen. Så långt hade ingen menat det. Att lämna sitt hem där, det var icke lek. Det lif hon vuxit upp i och vant sig vid, det lefdes icke någon annanstans i trakten. Ingen hade heller mycket att dela med sig äfven af det tarfligaste. Det var som att släppa ut en hund att sörja för sig själf.
»Tokerier,» sade fru Sara och tog det icke på allvar. Och prästen, som fortfarande förvånades öfver flickans lugn och undrade, hvad det kunde bottna i, frågade dämpadt:
»Och hvart skulle du gå? Tänk dig för, barn!»
Men nu hade hon redan funnit det. Hon skulle icke ut i vildmarken och dö, på det sättet kände hon ingen lust att sluta, om också allting blifvit tomt och kallt. Det fick man icke, det var alltför bekvämt.
»Dit jag hör. Där I aldrig borde ha tagit mig ifrån. Antingen är man ett eller är man det inte. Här har jag varit hvarken tjänare eller herrskap. Men er, herr Daniel, tackar jag i alla fall. I har menat väl, och så vidt jag kunnat, har jag sökt göra rätt för mig.»
Därmed gick hon, och man såg på hvarann och försökte göra klart för sig, hvad som verkligen passerat och hvad som blifvit uppenbart under händelsernas snabba följd.