Vild-Hussen blef litet nedslagen öfver att hans ståt gjorde så ringa effekt, och tog försiktigtvis af sig hatten. Han stod som han öfvat sig att stå inför kungen, själfmedveten men ödmjuk, spejande och slug.
»Mycket,» svarade han, »här är nu en god del gjordt, men ännu inte nog. Det är litet bart, men när här blir plöjdt och sått, blir det nog bra. Det skall komma i sinom tid.»
»Och I skall göra det, I skall skörda? Hur ser I ut?»
Hennes förakt smittade honom själf, och han kände sig nästan löjlig inför henne, där hon stod i sin bonddräkt och sina näfverskor, trampande så fast i marken, som om hon vuxit ur dem.
»Bah» — han skakade intrycket ifrån sig — »jag ser, att du inte förstår dig på, hvad som är fint. Du får vänja dig vid det. Det är inte för dig, jag har klädt mig så här.»
»Och hvad har I kommit för?»
»I samma ärende som sist. Jag vände mig åt orätt håll då. Jag kände inte dig, och du kände inte mig, men nu bör den saken vara klar. Jag har hållit hvad jag lofvat, och mer än det, jag tänker göra så ännu. Du vill ställa oss som fiender, men jag har inga sådana, jag kufvar dem. Du säger nej fortfarande, det kan jag se, och jag tycker inte illa om det. Du kan inte mena det så fast längre, och med tiden måste det bli ja. Jag har nu satt mitt kort på det, och efter jag skulle göra en liten resa, ville jag göra klart mellan oss. Jag tänkte också, att du kanske hade fått ögonen öppna nu, men det tycks ta tid.»
»I skall fara, säger I. Och hvart?»
»Till Stockholm, till kungen. Man talar nu bara om mig i hela Sveriges rike, och då vill jag vara med. Jag öfverger ingenting, var du lugn. Mina papper, dem har jag här» — och han slog sig på bröstet. »Du tänkte på dem, du, när ingen annan gjorde det, och det tyckte jag bra om. Nu är de värda mera. Du frågar inte, hvad jag tänker ta för väg?»
»Nej, våra har I förstört. I får väl hålla tillgodo med dem nu.»