Mathieu.
Och om jag dör för bödelns hand som har lärt yrket eller för en stackars klåpares som jag själf, det kvittar mig väl lika! Nej bättre, bättre är det, mycket bekvämare! Bara att lägga hufvudet på blocket, liksom när man somnar, så här, och sluta ögonen för alltihop! Där är ingen som piskar mig fram, ingen som slår, och rundt omkring gråter man öfver mig, tycker synd om mig och ber för min själ. Jag går till himlen jag, det är bättre det!
Jeanne.
Men när jag inte vet, inte kan! Hvarför är du så grym?
För jag slipper med bila och block, jag, som kommer själfmant och biktar och ångrar och gråter — det blir lustigare, ju mer jag tänker på det! Ditt vin, det skall jag säga dig, är det enda ärliga med dig! — Jag slipper med blocket, men du, du ska’ flamma och krökas som en salamander, du ska’ skina så grant som prinsessan i solslottet, som sol’n om kväll’n ska’ du se ut. Men folk ska’ förbanna dig och spotta i elden, men inte en endaste liten udd ska’ bli släckt af det, ha, ha! Hvarenda en skall krypa och hviska och slicka och stinga och slå ihop som en krona om hufv’et på dig, hvarenda en skall gnaga och gnaga sig fet och fräta och sluka och stanna evinnerligt.
Jeanne.
Men jag kan ju inte, jag letar och trefvar; du ser ju, ser du inte, hur händerna skakar? Du gör, så allting hvirflar för mig, så jag ingenting vet. Och aldrig har jag hört, hvar pengarna finns ... Jag svider som ett enda sår, när du talar så där! O, visst har jag syndat och vetat och syndat ändå, för jag kunde inte, för du var så vacker och glad då också — nu är du grym, nu är du vild af rus, drick inte mer!
(Hon slår omkull kruset.)
Mathieu.