Jeanne.
Jo, slut. — Det var ej jag, ej jag,
Som bröt. Det dref och band och höll. —
Kan stenen ångra, att den föll? —
Jo då, — nu är jag icke mer
Mig själf, men allt hvad ögat ser
Af sorg, och hjärtat anar till. —
Åh, ord! Min tanke löper vill.
Det är först nu, jag ser det klart,
Först nu jag vet, och underbart