Åh, se hans sträckta arm, som bär!
Den mörka skyn har hans gestalt; —
Och korets hvita, hvita gud,
Han log — han är försvunnen nu. —
Här är så ensamt, hörs ej ljud,
Och glansen är förbrunnen nu;
Den dröjer blott i skimmer kvar
På hvalf, som mörkret brister ur, —
De glida — skyar blott det var,
Och trång och mörk är kyrkans mur.