Och kall är lyckan, hur lätt och hur hvit,
Och går vägen därifrån, ej dit.
(Hon går vidare.)
Rosengiftet.
När Maurice kom in i kabinettet, höll Mutine på att genom dragning i den sidenfodrade jalusien jaga en bred solfläck upp mot fönstrets hörn och stänga in den där; madame ville bara se en strimma af luft åt andra sidan, där dess glans icke var så stark, bara pärlfärg öfver bleknadt blått. Madame själf höll hufvudet lätt lyftadt från stolens rygg, emedan hon var trött af att hvila det, och såg upp mot honom med en blick som bara gaf intryck af matt blågrå genomskinlighet, men ingenting annat, och hennes svar på hans hälsning var bara en aning till rörelse af ögonlocken och ett leende, så svagt som stoftet från en snuddande fjärilsvinge.
För att ej störa hennes läppars hvila, vände han sig med en frågande åtbörd mot Mutine, som just skrämde den sista gula strålen från sin runda kind och halft vände sig om. »Grefvinnan har vapeur», svarade hon med något af den friskas medlidsamhet, märkte det själf och rodnade af förlägenhet och gick fort mot dörren, vaggande i sina lösa skor.
Han riktade sin tveksamhet mot madame, färdig att buga sitt farväl. »Men ni lät ju släppa in mig!» sade han.
»Denna ...?»
Långsamt lät hon hufvudet trycka sig in i det ljusa sidenet för att kunna svara, och munnens trötta linjer liksom visade från sig hvart taladt ord, affärdade det som en tjänare, den hon ej ville se snart igen; hon undvek nervöst ängsligt att säga samma ett två gånger.
»Det dumma namnet, ingenting uttrycker det, annat än obestämdhet, och hvar sjuklig stämning har sin särskilda rymd af sådan. Min för stunden är som ett bristande af tankarnas garn, ett domnande af hvarje intryck ned från smärta, men icke helt, bara ett snuddande med det mjukaste fingrets yttersta nerv och så förintelse i tomhet. Det är sorg, hvilken intet har att gråta för, glädje som är döfstum, tusen lytta förnimmelser är det, och de krypa i blindhet öfver mitt medvetande, liksom mörka ofödda fjärilar öfver blommor, ty man säger ju att det är detta de bli till — icke sant — larfverna? Men Ni skall dröja och tala till mig, och allt, som jag hittar ett ord vid dess tröga vinge, svarar jag — om väder eller vind, och glömmer på det viset att lyssna till allt det andra som aldrig blir till ljud. Om Ni har försökt att påminna Er en dröm, då inte den minsta brokiga flik af den finns kvar, så kanske Ni kan ana Er till, hur jag känner det, men gör det inte, ty man slipper aldrig fri därifrån! Men Ni skall tala om vackra, lätta ting. Icke för skarp åskådlighet! — den är som stenen mot hjärnan, — men gamla goda vändningar af orden, dem man känner så väl som porslinets rundningar på servisen och icke blir alltför trött vid ändå.»