Piero Salviati upprepar sakta rimmet och lutar sig förströdt fram.
»Den bakgrunden», säger han, »hur underligt djup! Hvad är det af? Alla ljusen här, alla färgerna, liksom ett eko af färg, ett doft eko — högst eget!»
Ser Luca hör ovilligt på. »Men hvad är det Ni gömmer? Säg det strax och stör icke min vackra tafla!»
»Det må komma i sinom tid, Ni skall icke fara sämre, än de därute. Nåväl, där hade Ni porträttet! Blond, som Ni hörde förut, och munter, äfven då hon icke sysslade med toiletten. Kom nu med ett par hvarf, han är knappt i förstugan af sin dams gunst ännu, det är långt till det intressanta.
»Åh, mycket munter och bekymmerslös! En själ af vattenstänk och sol, evig växling i evigt samma, skratt och klingande plask. Nå, blod också, men icke mycket stolt. Det sägs, att hon älskade en kringströfvande improvisatör.
»Det är ju sällsamt! Ha poeter verkligen all den tur, de skryta med, tror Ni? Det vore icke bara blindhet hos kärleken, det vore perversitet. Det vore att söka fromhet hos präster och glädje hos komedianter; de ha ju till yrke att sjunga om kärlek, poeterna, alltså ha de väl först och främst skrämt den på dörren. De enda äkta kärlekssånger, äro väl de, som aldrig blifvit sjungna, af brist på tid och lust.»
»Piero Salviati, antingen är Ni en pedant, eller också vet Ni inte den historia, Ni börjat på. Hvarför alla dessa diskurser?»
»Kanhända, emedan jag är en smula pedant, kanhända också, emedan jag vill vara jämnsides med honom därute, ha ett öra mot honom, — och Ni vill väl inte, att jag skall begagna så många ord som han? Nå, hon lär ha gett sin sångare allt, hvad hon hade att ge, och en vacker skatt var det. Bara händerna värda fem sonetter hvar! Nu kan Ni höra själf, hur han tog mot den!»
Sångaren därute sjunger igen:
Jag vandrat i världen vida