Den främmande mannen fortsatte med sitt tal om sjuksköterskor och barmhärtighetens arbete under kriget. Då han hade talat en stund, såg han, att en tår kom rullande utför den unga kvinnans kind och föll ner i hennes knä, låg där och blänkte en sekund och försvann, och sedan kom helt sakta tår på tår.
En lång stund fortsatte han att berätta utan att låtsas märka hennes rörelse, men plötsligen böjde han sig så långt fram, att han nära nog rörde vid henne.
»Så, att det är detta ni vill! Detta är det, som ni längtar efter,» sade han. »Ni ville vara med där ute.»
Hon knäppte båda sina händer och sträckte dem emot honom.
»Skulle jag inte längta dit av hela min själ?» bröt hon ut. »Är det inte förfärligt att gå här och må gott och ingenting göra?»
»Men ni skulle ju kunna slita er lös?»
»Det vore ju inte något orätt,» sade den unga kvinnan och höll upp sina sammanknäppta händer mot den hon talade med. »Kunde jag inte bli fri på bara en liten tid? Jag är ju ändå en människa. Jag måste någon enda gång få rå mig själv.»
Den sjuke mannen fattade om hennes händer och drog dem intill sig. — »Jo visst, ni har er rätt till livet, ni som vi andra.»
I detsamma hörde de steg bakom sig, sågo ett vilt ansikte i dörren till arbetsrummet och ropade båda högt i förfäran. Kyrkoherden kom rusande fram emot dem, så våldsamt upprörd, att det inte fanns möjlighet till någon förklaring.
Häradshövdingen tycktes alldeles förlora besinningen. Han kröp ihop i sin stol utan att röra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen för att hejda honom.