Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde henne.
»De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital,» sade mannen. »Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.»
»Och Sven var med om det?»
»När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det heller inte.»
»Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten, »nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få komma tillbaka hit. Är det inte så?»
»Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända,» sade mannen.
»Men jag säger nej, jag,» utropade hustrun. »Jag säger nej. Han ska inte komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att ingen annan vill se åt honom.»
Mannen såg på henne med en blick, som var full av vrede och otålighet. Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle för honom ha varit höjden av lycka. Den avsmak, som hustrun kände, syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak. — »Vänta du!» tänkte han, »Du ska få höra nyheter, så att du blir nöjd.»
»Det är, som jag säger,» sade han med sträng röst. »Prästen får inte svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.»
»Är det inte så, som jag tror då?» frågade hustrun, och tonen miste något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande.